Steen

Eftersom jag varit så dålig på att uppdatera den här bloggen, lägger jag den på is, och startar en ny under mitt egna vansinnesprojekt:

tantrevolution.blogspot.com

See ya there!

Taket knäpper av irritation varje gång vinden drar in över Stavanger, vilket är ungefär hela tiden. Fönstrena är inte så väl tätade så varje gång det viner utanför fönstret så fladdrar det till lite i håret när vi sitter och kollar på TV. I Stavanger får man inte säga "kolla" för här fattar de inte vad det betyder, de är lite efterblivna ibland. Lägenheten är så stökig att jag inte skulle dra mig för att kalla den en bajskorv, men jag fick fri idag, så jag ska försöka rydda upp här idag.

Jag blir tokig av att jobba på en glasögonaffär. Jag ser de nämligen överallt nu, var till och med nära igår att stanna en tjej igår och fråga henne var hon hade köpt sina Marc Jacobs-bågar, hur mycket hon hade gett för dem och att hon passade väldigt bra i dem. Jag kan ju faktiskt själv nuförtiden stoltsera med ett par Marc by Marc Jacobs på min näsa. Jag köpte mig till sist ett par nya briller (det blev de som jag har på mig på den första bilden i det tidigare inlägget) och jag känner hur behovet växer. Jag skulle kunna tänka mig att köpa så många fler infattningar, försöker hålla ut till nästa år så att jag kan få ny personalrabatt, men går ändå och smygkikar när det är lugnt i butiken. Den här infattningen kostar ju bara 299, den kanske jag kan ta. Problemet är att om jag ska ha glas med behandling går det på 900 NOK och jag vet inte riktigt om jag vågar köpa glas utan behandling när jag hela tiden avråder kudner att göra det. kanske ska vara wild and crazy och helt enkelt bara göra det ändå. Eg vet ikke, vi får se.

Ååh, jag är så trött! Jag sitter i soffan framför TV:n och försöker hålla uppe mina kalla morgonögon. Önskar verkligen att jag hade en tidsfjärrkontroll så att jag kunde spola fram tiden till söndagmorgon och sovmorgon.

I veckan har vi varit och tittat på Veronica Maggio, vilket var nice. Hon var grym (som väntat) och vi blev väldigt väl underhållna. Det kändes skönt att ha någon riktig aktivitet att se fram mot, och inte bara jobb, jobb, jobb.

Jag har även fått ett till paket på posten i veckan, från min lillebrors farmor Maud. Det innehöll två året runt, lite choklad och en juste tröja som jag har på mig nu. Så himla underbart även det! Tack så himla mycket!

Igår dök Tommy upp på kvällen när han slutat jobbet med två paket i högsta hugg. Min underbara pojkvän har nämligen gjort en julklappskalender till mig. Han är så himla fin, och jag tror nog att mina sista veckor i Stavanger innan jul kommer kännas lite lättare nu. Det allra första paketet innehöll asfina servetter, och dagens paket innehöll en stor och mysig pensel. Längtar nu ännu lite mer tills jag får komma hem, plocka fram min lack och pyssla världen vacker med servett-änglar och en massa kärlek. Jag har verkligenm världens bästa pojkvän!

Igår vaknade jag upp vid 5 av att jag sov oroligt, hattigt och römde flummiga drömmar. Låg så i någon timme innan jag somnade om på riktigt. När väckarklockan sedan ringde vid 9 var jag helt död, men släpade mig upp ur sängen och in i duschen. Var sedan en zombie under hela frukosten, och bannade mig själv för att jag sovit så lite de senaste dagarna. När jag sedan kom till jobbet var jag seg och virrig, märkte att jag var lite yr och mådde dåligt, men avfärdade alla eventuella tankar på feber, och tänkte att jag behövde mat. Efter maten tog jag en tablett och frossan jag hade släppte ganska snabbt, och allt var frid och fröjd hela dagen.

Vaknade sedan i morse igen vid 5.30 av samma ryckiga och oroliga sömn, men denna gång var jag även sjukt varm, så jag gick upp för att ta tempen. 38.3. Bara att sjukanmäla sig ta en tablett och gå och lägga sig igen. Efter någon yrslig timme somnade jag om, och vaknade sedan vid 10 med febervärk, i ögonen. Jag kunde bara titta rakt fram. Såfort jag försökte titta åt sidan stramade det i hela ögonen. Ynkligt gick jag upp och pressade i mig lite frukost, och vips så blev jag pigg. Har sedan känt mig pigg och varit febefri (vid 13 så visade termometern 37.3, det måste man väl klassa som febefri?), men nu klockan 17.54 visar termometern 38 grader, igen... dumma norge-feber!

Alltså det här med att åka till Norge och tjäna pengar tror jag är en bluff. Jag åkte hit med 38 000 SEK och ligger efter två månader i Stavanger på dryga 21 000 SEK, minus alltså. Jag hörde ljuva löften om ingen skatt i december, vilket visade sig vara halv skatt i december, men som på mitt företag visade sig vara i november. Eftersom min lön kommer i efterskott så innebär det att jag fick halv skatt på de dagar jag jobbade i oktober, dvs ALLA 12 dagar. Det visade sig att jag tjänade exakt 969,01 SEK på det, något som visserligen kommer dras från mina alla andra löner under året i form av lite högre skatt (så vitt jag förstått).

Sedan inser jag att jag inte kommer hinna tjäna så mycket här i Norge under skatteåret 2011, beloppet för frikort i Norge är bra mycket högre än i Sverige, där man får tjäna dryga 20 000 skattefritt så vitt jag minns, här i Norge ligger det beloppet på nästan 40 000 NOK, dvs 49 002,67 SEK. Yay tänker jag och kikar runt lite på skatteetatens hemsida, där står det följande:

Du kan ikke bestille frikort hvis du ...

• ... har mottatt skattekort/forskuddsskatt for 2011

Stavanger och dess fula gubbar alltså, det verkar krylla av dem, och två av dem har redan hunnit få upp ögonen för mig. En av dessa gubbar är ett tjockt latino som har en butik några kvarter bort. Han var ganska väl förklädd och det tog några samtal för mig att inse att han verkligen var en ful gubbe. Det var när han bjöd in mig i butiken, började säga hur vacker jag var, kysste mig i ansiktet och lät mig inte gå. Så fort jag gick mot dörren så högg han tag i min arm och höll mig kvar. Det var creepy, så nu gå jag aldrig den vägen ensam.

Den andra skrumpna gubben kom in på jobbet idag. Han var inte lika väl förklädd. Redan när han påstod att han kände igen mig och undrade om jag var en student på universitetet, där han påstod sig undervisa, visste jag att han bara var ett äckel. Han stod så nära att hans fräna doft stack i min näsa, jag försökte backa men han kom bara efter. Ganska snart började han prata om hur vacker jag var, och undrade om vi skulle bli vänner. Jag svarade något undivkande och sade att jag var tvungen att hjälpa några andra kunder. Men han fortsatte att stryka kring mig när jag hjälpte kvinnan som precis kommit in, och när hon gått, kom han fram sådär vidrigt nära igen och undrade om jag var ledig idag, han ville bjuda mig på restaurang. När jag sade att jag inte hade tid eftersom jag skulle hem till min pojkvän, undrade han om jag hade tid imorgon istället. Då sade jag nej och gick inpå vår verkstad och gömde mig tills han lämnat butiken. Jag var lite skakig.

Det är tragiskt att mitt liv känns lite lättare när jag lagt på lite make up. Jag tänker en snabb tanke om att jag kanske borde börja lägga på lite mascara om morgonen, men slår snabt bort tanken. Tanken att göra det till en vana och så småningom kanske känna att jag inte kan kliva utanför dörren utan klet i ansiktet är ingenting som tilltalar mig.

Jag har dessutom ångest över att jag idag köpte ett 6-pack cider för ungefär 200 NOK, men idag är det utgång som gäller. Tillsammans med Tommy och Marie ska jag på spelning på folken. Det blir nog den första kravlöst roliga aktiviteten i Stavanger sedan vi kom, inser jag när jag tänker efter. Jag fick dessutom nya skor av en kollega på jobbet idag, så jag måste inte gå ut i ett par sunkiga tennisskor, utan kan möta natten i ett par läckra partyskor.

Ensam hemma! Slappar med den stenhårda kombon flottig pasta med fiskpinnar med ost på till det charmiga programmet Här är ditt kylskåp. Till efterrätt: några rutor fantastisk svensk choklad. Chokladen kom i ett paket från Sverige skickad av min mamma. I paketet låg det förutom en massa härliga chokladkakor, en massa annat godis, men också kryddor, pasta, bakpulver, vaniljsocker och lite kläder (bland annat en härlig och somrig klänning). Det var grymt! Du är underbar, världens bästa mamma!

Ris och ros till livet.

Ris för att han vi hyr av försöker sälja lägenheterna, han säger att det inte borde vara något problem för oss att bo kvar, men det kan ju faktiskt inte han veta, ros för att det inte kom så många på visningen igår (jag vet att jag är ganska missunnsam, men jag skiter i, och tänker hålla tummarna för att han inte får det sålt.

Ris för att jag fortfarande kan bli så himla förvirrad på jobbet. Ros för att jag har en grym chef som gav mig en flaska vin och en kram innan jag gick hem igår, så att du riktigt kan fira att du har fri imorgon. Hon är bra fin!

Ros att jag inser hur mycket bra jag har det i Uppsala och Sverige, framförallt i form av släkt och vänner. Ris att jag inte kan ta tillvara på något av det just nu. Därför har jag gjort en lista över saker jag ska göra väl hemma i Sverige, som jag fyller på varje gång jag känner att jag saknar något.

Ros att jag är ledig idag!

Ros att jul- och nyårsafton kommer firas hemma! Biljetter är bokade, torsdag den 22 december landar jag på Arlanda, och åker igen måndag den 2 januari! Längtar!

Igår åkte vi äntligen till Ikea, det innebär att vi kommer kunna byta sängkläder för första gången sedan vi kom till Stavanger, det känns stabilt! Vi höll visserligen på att glömma påslakanen och fick springa in igen efter det att vi betalat. Överlag var hela kvällen igår halvdålig och även om vi fullföljde uppdrag åka till Ikea blev det mycket strul på vägen dit och hem, vilket jag kände att jag var alldeles för trött för efter en arbetsvecka.

På vägen hem åkte bussen förbi mitt gamla kantinjobb, och jag kände då hur mycket jag faktiskt saknar det jobbet. Jag gillar ju mitt nuvarande jobb väldigt myket, så det är inte det, jag saknar bara kantinen, disken och folket.

Vi hade ju speciella arbetskläder på oss där i kantinen och de tog vi på oss i kantinens omklädningsrum. För att kunna komma in i omklädningsrummet behövdes ett kort och en kod. Alla anställda hade kort och kod, men inte bemanningskids. Det gjorde att vi alltid fick låna någon annans kort när vi skulle byta om. Allt som oftast lånade chefen ut sitt kort, och då var det alltid skämt om att jag skulle vara försiktig och inte kolla för mycket på bilden av chefen på kortet medan man gick uppför trappan eftersom jag skulle svimma av upphetsning av den vackra synen. Jag lät de stora pojkarna hållas i sitt tupperi, och skämtade lättsamt tillbaka. På den sista dagen, när jag fått på mig mina vanliga kläder igen, skulle jag gå ner och ge tillbaka chefens kort. Skratten mullrade som vanligt i hela restaurangen och jag kommer inte ihåg vilken variant av "gud-jag-är-så-het"-skämtet som blev kastat åt mig den gången. Min svenska bemanningskollega svarade något mopsigt och gick sedan fram och skakade hand med chefen. Jag stod stilla ett tag och tittade lurigt på min forna chef, gick sedan fram med utsträckta armar och sade "tro inte du kommer undan utan en kram". Stackars killen blev helt ställd och kramade mig ovant och stelt tillbaka, sedan kramade jag om killen som kom från manpower och även han blev väldigt nervös, men när jag kom fram till Tryggve så log han stort och kramade mig varmt och hjärtligt tillbaka. Men heter man något så mysigt som Tryggve så gör man.

Ibland kännsl livet inte så överdrivet svårt. Solen skiner, jag har sovmorgon och det är snart helg. Denna helg är både jag och min käreste lediga och det tänkte vi fira med både IKEA, mys-stros på byn och en massa god mat och säkert lite bakverk också. På söndag ska jag dessutom ta en ny promenad kring mosvattnet. Det ända som skulle kunna ta död på min glädje är nog ett dåligt besked om jul-ledigheten, men jag tror nog att det inte kommer bli några problem.

För någon vecka sedan var det loppetorsdag på en asmysig butik som ligger några kvarter från vår leilighet. Jag har fönstershoppat i butiken åtaliga gånger men inet riktigt unnat mig att gå in (jag är ju ändå här för att spara pengar, och maten är dyr så at det räcker och blir över). Men på loppetorsdagen tyckte jag att en liten visit skulle sitta på sin plats. Med plånboken fullproppad med alla mina OCH Tommys kontanter gick jag med lätta steg mot Kannikgatan. Och tusan vad jag shoppade loss, jag satte sprätt på hela 20 NOK (alltså ungefär 25 spänn), snacka om crazy. De hjärtliga kapen hänger nu i köket.

Ensam hemma, och det är torsdagkväll. Norsk TV har som vanligt inte så mycket att erbjuda en bortskämd svensk, jag suckar åt Hotell Syden som är kempetråkigt. Har verkligen haft några rejäla doser hemlängtan vid det här laget, men idag är jag ganska lugn. Det handlar nog mycket om att jag ibland får lite panik över att det är mycket att lära på jobbet, men nu sitter en hel del i alla fall (om än inte allt). Blir så himla inspirerad av att vara kring en massa fina bågar hela tiden. Igår fick vi in några nya dessutom, funderar på att byta, har för tillfället två förslag, vad säger ni?

 

Eller de här (försök bortse från att de är galet skeva, vågar inte böja till dem utan att värma upp plasten först, något jag inte kan göra hemma)

 

 

Eller så bara behåller jag de jag har:

 

 

Vad tycker ni?

Regnet ligger latent i luften. Jag rör mig längs Stavangers mörka gator, gömd under mitt vita paraply. Blåsten har försökt slita det ur händerna, men bara lyckats med att vända det ut och in. Krampaktigt håller jag i det obekväma handtaget med ena handen, med den andra försöker jag undvika ännu en utstretchning av mitt döende skydd. Metallpinnarna rasslar för varje steg jag tar, men tyget sitter ännu kvar. Varje hörn jag rundar blir en ny kamp mot vädret, och längs kanten på det vattentäta tyget har Uppsala kommun skrivit att jag är viktig, med små små bokstäver, nästan som en kvidande viskning. Ibland blåser det så hårt att jag får svårt att andas, liksom paraplyet har tagit sitt sista andetag. Utanför Rimi inser jag att mitt paraply är bortom räddning, försöker dra ihop det så gott det går, och dumpar det sedan i en soptunna bredvid glasdörrarna. Det vita parapylet viskar en sista rosa hälsning till mig från Uppsala kommun: du är viktig. Texten är så liten att den är svår att tyda.

Ack och ve. Återigen dålig uppdatering. Det är rätt mycket i livet just nu, och inte bilr det bättre av att jag lägger extra mycket press på mig själv. Till sist sade bara min kropp ifrån, och jag blev tvingad till att vila vare sig jag ville eller inte. Bra gjort kroppen, för det behövde jag.

Efter två dagars vilande känner jag mig på g igen, och nu gäller det att hitta den rätta balansen mellan att släppa på kontrollen och ändå behålla den. Det gäller att planera utan att kontroll-flippa, men jag och Lito har pratat om det, tänkt ut lite nya tillvägagångssätt, och bestämt oss för att hjälpas åt. Jag har all tilltro i världen och känner mig positiv, plus att jag fått prata lite med mamma idag och efter det kändes allting lite lättare!

Igår gick en dröm i Berlin i uppfyllelse, och jag fick en promenad med en fin tjej. Lättsamt, kravlöst och väldigt väldigt trevligt. Vi gick runt Mosvattnet som ligger bara ett stenkast från min och Litos lägenhet. Tyvärr har jag inte lagt upp några bilder på Mosvattnet här på bloggen ännu, det är väldigt vackert ställe på dagen som tydligen är ännu vackrare på kvällen. Ska se till att ta en till kvällspromenad snart, vet inte om det blir med potentiell vän eller med pojkvän, men definitivt med kameran.

Därför får det nu istället bli en till bild på Breiavattnet som ligger nere i Sentrum istället... och ha det så kult på restaurangen!

Söndag, söndag, söndag! Den bästa dagen på veckan. Idag är mitt mål att inte göra någonting alls, det kommer kännas som ett misslyckande om jag måste ta på mig några andra kläder än min pyjamas och morgonrock. Mer än såhär orkar jag faktiskt inte skriva idag, så jag drygar ut med lite bilder.