Steen

Jag vill inte gå till skolan idag heller
Får jag skolka idag också
Jag frågar mig själv om lov
Vilken jävla mes jag har blivit

Ansikten från förr
Snurrar kring mig
De ser det inte
Men jag gråter

Någon sade till mig
att om man brinner kan man bli bränd
Jag vet inte om jag brann
men jag känner mig sotig

Jag borde gå till skolan nu
Ansvaret kallar
Jag låtsas att jag inte hör det
Men har inte bestämt mig för hur jag ska göra än

Jag drömmer bara mardrömmar
Det är vad jag tror
Vaknar som i en vattensäng
Svetten droppar över sängkanten

I en dröm sköt jag min mamma
Jag hade en pistol i handen
Och paniken kunde inte kontrolleras
Det kändes som om det inte var första gången

Trots att jag sköt min mamma överlevde hon
Hon blev arg och trodde jag hade rökt gräs
Hon gick omkring i köket i huset vid vägens slut
Med tre skotthål i ryggen

Att springa i spåret
Tills blodet färgar slemmet rött
Bara jag inte gråter
Så tackar jag

Varför tar det inte slut
Precis som det brukar
Man kan inte vara mörkrädd hela livet
Tystnaden tjuter i mina öron

När jag inte kan sova
Kommer paniken
Lamslår mina tankar
Och slår min panna blodig mot väggen

Älskling vill du tonsätta mitt liv
Välj krona eller klave
Jag singlar slant med femtioöringen som jag hittade på vägen
En början på en miljon precis som alla andra

Prestationen kväver mig
Kräver ansvar och uppmärksamhet
Jag gråter som jag gjorde när jag var liten
Har fortfarande inte lärt mig att dölja

De andra tror de bryr sig för det har de blivit lärda
Men de äter sig mätta och går
om de inte stoppar fingrarna i halsen
och lämnar mig i sina spyor

Är detta meningen med livet
Att släcka öronen när väckarklockan ringer
Och drunkna i kudden
Bara för att slippa gå upp

Att gå i ide
Smeta in kroppen i fett
Och lägga en ask med chokladpraliner bredvid
Det behövs inget mer

Älska mig hårt
För i mig gör det ont
Pratar pretentiöst
Men meningen är borta

Ett ritat rutmönster på den bara axeln
Bara för att smälta in
Bli ett med kaklet på väggarna
Och blunda den tomma blicken

Håret är missfärgat
Brinner inte längre
Det framhäver ingenting
Jag ser ut som ett spöke ändå

Läpparna tunna, nästan strama
Vågar inte le
Det kanske brister, trillar sönder
Orkar inte sopa bort det från mattan