Steen

Sitter i skrubben och tänker att jag snart borde gå och lägga mig, jag ska upp tidigt imorgon, åker med mor in till stan och gör ännu ett tappert försök till att röja i lägenheten. Måste sluta slappa så mycket och rycka upp mig, sakerna kommer inte packa sig själva, men Entourage-boxarna kommer ideligen pocka på min uppmärksamhet. Just nu känner jag mig visserligen så himla virrig och disträ och då brukar det visserligen vara ganska skönt att bara göra något praktiskt. Sedan brukar det ju kännas ganska skönt när man kommit igång på riktigt också med hoppackningen. Men nu tänker jag låta Maia Hirasawa sjunga mig till sömns:

Tar en paus i packningen. Om några timmar bär det av, först till Arlanda och därifrån till Barcelona. Just nu har jag lite resfeber, men jag tror det ska bli spännande. Hoppas på att samla lite energi i ett något varmare och ljusare klimat. Jag har lite mer saker som måste fixas, så det blir nog inte så mycket sömn inatt för min del. Kommer sålunda lämna landet redigt trött, men jag lämnade jobbet idag med huvudet högt efter en perfekt seger i Fia.

Som den blivande crazy cat lady jag är, så spenderar jag lite kvalitetstid med mina ögonstenar och låter Jim Morrison sjunga sitt farväl till mig:

Just nu sitter jag på sängen i skräddarställning i ett rosa nattlinne. Jag tänker på att jag borde sova och mina fötter är sådär kalla som bara mina fötter kan bli, men har ingen som kan värma dem åt mig. Bredvid mig ligger Cuzco och tvättar sig och jag tror att jag slipper problemet med att leta fodervärdar till mina bebis-substitut (jag trodde aldrig att morsan skulle ge med sig så lätt, inte utan tjat i alla fall).

Försöker inse att min arbetsvecka bara är till på onsdag denna vecka och att jag förmodligen lämnar landet på torsdag... Jag känner mig inte redo, det var ju så mycket saker jag skulle fixa. Det är så otroligt vuxet att bli stressad över en semester, och jag blir besviken på mig själv, jag skulle ju aldrig bli stor.

Mina muskler är fortfarande i uppror och armarna är så sura att de i princip strejkar vajre gång jag ska göra något så simpelt som att dra på mig byxorna när jag varit på toaletten, men vad gör man inte för att få sig lite skoj. Nu kanske det visade sig att det var lite överskattat, men nu har jag testat.

Fortfarande lite sliten efter veckans och gårdagens arbetspass, men nu är det dags att gaska upp sig. Snart ska jag iväg och jobba på fritidsgården nämligen. Har försökt mysa under dagen med att kolla på Skavlan, och På spåret, men känner mig bara efterbliven som inte kan klara av några frågor ensam. Hur blev allt en kombo av vemod och tempo? Är rädd att det är mörkret som greppar tag i mig. Sover med lampan tänd i ett försök att förneka det december-svarta. Räknar sekunderna tills det vänder igen, men på nätterna står det skepnader bredvid sängkanten och de vill mig illa. Sömnen är orolig, men vardagen fartfylld. Måste fokusera, nyss. Det låter kanske allvarligt, men något i mig är redan på standby och det mesta jag gör är en inövad överlevandsinstinkt.


Vill fortsätta låta livet låta hoppfullt. När morsan fyller 40 flyr vi till solen, jag tänker lapa d-vitaminer och lämna demonerna hemma. Sedan lovar komersen mig att såfort det blir ett nytt år, så kommer allting bli bättre. Jag håller tummarna...

Har precis kollat igenom ett gammalt avsnitt av Så mycket bättre, och har kommit till en insikt som jag inte kan förneka längre, jag tycker att Christer Sandelin är rätt skön faktiskt.

Som den pretentiösa språkfascist, med för mycket egna brister, jag ofta är så njuter jag av att lyssna på något så kommersiellt och mediokert textat:

Jag är lite mysigt dåsig efter ännu en sen natt. Vanligtvis brukar jag kanske bli arg när jag inte fått sova ordentligt, men den här natten var jag vaken sent avsiktligt. Jag gillar nämligen känslan när alla mina sinnen blir lite avtrubbade men samtidigt väldigt öppna och mottagliga, som de brukar kunna bli framåt småtimmarna. Låter Jakob Hellman sjunga för mig från datorn:

En söndag i slow motion. Sitter vid Spotify och lyssnar på musiken som präglade min tonår. För tre år sedan slutade jag behöva musiken, trodde jag. Helt plötsligt känns det som om jag inte har åldrats en dag, låttexterna författar mitt liv, och musiken gör mig till en musikal. Mår konstigt om jag inte dansar, sjunger eller uppfylls av musiken på annat sätt. Försöker vänja mig vid den totala friheten, till dess spretar jag åt alla håll. Försöker komma på vad jag verkligen vill göra, till dess spretar jag åt alla håll. Det enda jag har bestämt mig för är att jag inte ska bestämma mig.

Det händer inte mycket ute på landet. Sitter framför facebook i princip hela tiden, och har mest tråkigt. Annars njuter jag av mitt nya liv med min nya vinterjacka. Vad ska man med partner till när man har världens mest underbara vinterjacka? Lyssnar återigen på Marina and the diamonds (det är bara en tidsfråga innan jag spelar sönder alla deras låtar), och hoppas att det händer något riktigt smaskigt i Paradise ikväll (jag känner mig för att vältra mig i andras sex, intriger och olyckor).

Från högtalarna vibrerar musik av Bo Kaspers Orkester som en smekning. Hon är så söt när hon sover. Utanför regnar det, igen. Egentligen så tycker jag om regn, jag gillar känslan när en mysfaktor i topp kolliderat med vemod. Skriv en bok som alla läser... eller sätt en värld i brand. Nu är det bara fem dagar kvar tills Wik står för dörren, och sommaren officiellt är över. Jobbet börjar igen, och verklighet är viktigt, men den här sommaren har jag nog lärt mig vad verklighetsflykt innebär. Jag ångrar ingenting men tiden kommer när man ska betala. Hur hanterar man hösten? Jag borde vara förberred, men känner mig mindre än på länge. Du lärde mig att slå ifrån mig, att ta dagen som den kom. Smärta renar kroppen? Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.