Steen

I natt drömde jag om en barndomskompis. Hon var en sådan där som jag aldrig trodde att jag skulle tappa kontakten med, men tonåren är lömska. När jag lämnade högstadiet ute på landet och flyttade in till min pappa i stan försökte vi väl hänga kvar i varandra, men vi gled mer och mer isär.

Vi lärde känna varandra ordentligt när vi gick i trean. Byskolan vi gick på hade vuxit något kolossalt sedan 89:orna stormade in som en fet babyboom och drog med sig några stora barnkullar åren efter också. Därför fick några av oss treor redan gå upp i mellanstadieklasser och gå med 4-6:orna. Jag och Linnéa var sådana. vi hamnade vid ett runt bord tillsammans mde en tjej som gick i fyran, och vi bondade väl rätt bra.
Jag minns att jag och Linnéa hittade på nya namn åt oss själva som vi skulle börja kalla varandra, jag döpte mig själv till Kotte och Linnéa valde namnet Vivan. Sedan tog vi varsitt papper och började göra namnskyltar så det stod härliga till. Vi gjorde väl några fler än vad det egentligen borde fått plats med på ett vanligt A4-papper, men det rörde oss inte ryggen, utan vi skrev Kotte/Cinnika respektive Linnéa/Vivan på så många olika sätt vi kunde tänka oss. Jag minns att jag skrev på en lapp K+C=Sant, men den var inte särskilt effektiv eftersom alla trodde att jag då var kär i någon som började på K. Jag har till och med för mig att mister "K" antogs vara han som kallades "Limpan" eftersom han nog var den enda killen i klassen som började på K. Det kan också ha varit så hemskt att han var den enda killen på K i skolan tillräckligt attraktiv för att klassas som ett kärleksobjekt av oss tjejer (vår skola var verkligen starkt hierarkisk redan på lågstadiet). I vilket fall så minns jag att det blev lite jobbigt att förklara för alla vad det hela innebär, framförallt eftersom de flesta tyckte att det var urtöntigt att vilja döpa om sig till något så mossigt som "Kotte".

Screw them! Nu sitter jag här nostalgisk och tvär, ganska exakt 12 år senare och är fortfarande helt förälskad i namnet Kotte. Om jag hittar någon tillräckligt galen för att skaffa barn med mig, och som går med på att döpa det lilla knytet till Kotte är saken biff. Ett litet problem är att min första (och för tillfället enda) fadersaspirant vill inte, så vitt jag minns det, att vår förstfödda ska heta Kotte (jag tror faktiskt at jag redan har tagit diskussionen med honom). Eller vad säger du älskling?

...blev lyckad, och bålen välgjord. Jag summerar med lite bilder, och grubblar över det här att ses som den näst mest vuxna personen (visst borde det vara bäst att ta som en komplimang och se till att jag är den näst mest vuxna personen med det stora barnasinnet...men undrar om det håller).

Okej, efter några känslomäsiga dygn har allting sålunda löst sig... Få inte krupp på mig men jag bestämde mig för ta jobbet som fritidsledare, av en rad massa anledningar som nog ingen (förutom kanske Linus) är intresserad av att höra (och är någon annan det mot förmodan får denne säga till). I vilket fall känns det faktiskt helt rätt, folkhögskolan kan vänta, men sedan ska jag och M ta dem med storm.

Det betyder att jag börjar jobba på måndag och då är det absolut... Sommaren är över. Det tar vi till vara på ikväll, genom att parta hemma hos undertecknad ikväll... Ni lär ju få höra rapport från det när baksmällan släppt imorgon.

Annars så tänkte jag försöka summera sommaren lite...

I början av sommaren kom det vännerför att fira min födelsedag med mig

Till och med en sådan där Berlinare kom förbi <3

Igår gick  jag och M upp vid den skäliga tiden 12.00, och började göra i ordning oss för en tur till Stockholm. Lite småbakis men ändå väldigt nöjd efter en extremt trevlig kväll på Upplsands rullade vi så till sist iväg.
Eftersom de senaste dagarna i Uppsala har varit ganska kalla bylsade jag på mig kläder för kung och fosterland innan jag åkte, och mycket riktigt, när vi kliver utanför dörren så börjar det regna. Vi ringer min farmor som försäkrar att det är strålande sol i Stockholm och att inget oväder skymtas.

Resan sker under tysthet, mest för att M köpt sig en bok och jag en väldigt intressant tidning om modern psykologi (visste ni förresten att enligt ett test på 20 000 israeliska värnpliktiga så visade det sig att de som rökte hade en lägre IQ än de som inte rökte). Väl framme i stockholm får jag ångra bittert min underskattning av augusti månad. I Stockholm är det skitvarmt. Genomsvettig börjar vi traska mot Vitabergsparken, där Cullbergbaletten och Beijing Dance Theatre ska uppträda om tre timmar. Kokhet och kissnödig anländer vi tillsist till parken efter en okristligt brant uppförsbacke, men vi får riktigt bra platser och nöjt ska jag bara gå iväg och leta reda på en toalett.
När jag gått iväg en bit, så hör jag ett skarpt svischande, det låter som en väldigt kraftig vind som drar genom asplöven, och jag hör hur folk börjar skrika, förvånat frågar jag mig själv om undergången är här. Jag vänder mig om åt det håll som skriken hörts och ser ett skyfall av vattendroppar stora som mindre hästar hotfullt komma närmre mig, nej okej det är bara en smärre naturkatastrof tänker jag Innan jag dras med i paniken som spridits omkring mig och jag, liksom folk omkring mig, frustande springer iväg med händerna viftandes över huvudet för att söka skydd. Jag nästan galloperar tillbaka till Markus och Farmor som betryggande har smällt upp sina paraplyer och håller på att fösa ihop de saker vi hunnit strö ut så att inte allt skulle bli blött. det löste sig för det enda som blev blött var ju bara jag, ingen skada skedd.

Nåväl, själva föreställningarna sedan var bra, ibland drar de ut vissa partier så långt så att en vanlig liten bondjänta inte riktigt förstår grejen, men förutom det var det riktigt bra.

Alldeles strax ska jag och M rulla ner på stan för att möta upp min farmor. Vi ska få tågbiljetter av henne och hon ska få en burk med röd vinbärssylt. Imorgon bär det nämligen av till Stockholm, där jag, M och farmor ska kolla på Cullbergbaletten. Vi har planerat att ha med matsäck, och farmor står för pannkakorna, vi för sylt och mackor. Det innebär att jag måste baka bröd idag, eftersom vi inte har något hemma och inte direkt badar i pengar för tillfället... Men jag funderar på att testa baka pepparkakslimpa, det är ett sådant här filmjölks-bröd så man slipper all förbbanad jäsning och dylikt.

Jag och M funderar också på att gå på det här krönikespelet utanför domkyrkan ikväll. Det känns som om det är något man borde ha sett någon gång som kulturintresserad uppsalabo, men det kanske bara är jag?

Förresten så vet man att man gjort rätt arbetsval när man kommer till jobbet och en av ungdomarna kläcker ur sig,

Från högtalarna vibrerar musik av Bo Kaspers Orkester som en smekning. Hon är så söt när hon sover. Utanför regnar det, igen. Egentligen så tycker jag om regn, jag gillar känslan när en mysfaktor i topp kolliderat med vemod. Skriv en bok som alla läser... eller sätt en värld i brand. Nu är det bara fem dagar kvar tills Wik står för dörren, och sommaren officiellt är över. Jobbet börjar igen, och verklighet är viktigt, men den här sommaren har jag nog lärt mig vad verklighetsflykt innebär. Jag ångrar ingenting men tiden kommer när man ska betala. Hur hanterar man hösten? Jag borde vara förberred, men känner mig mindre än på länge. Du lärde mig att slå ifrån mig, att ta dagen som den kom. Smärta renar kroppen? Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.