Steen

I natt drömde jag om en barndomskompis. Hon var en sådan där som jag aldrig trodde att jag skulle tappa kontakten med, men tonåren är lömska. När jag lämnade högstadiet ute på landet och flyttade in till min pappa i stan försökte vi väl hänga kvar i varandra, men vi gled mer och mer isär.

Vi lärde känna varandra ordentligt när vi gick i trean. Byskolan vi gick på hade vuxit något kolossalt sedan 89:orna stormade in som en fet babyboom och drog med sig några stora barnkullar åren efter också. Därför fick några av oss treor redan gå upp i mellanstadieklasser och gå med 4-6:orna. Jag och Linnéa var sådana. vi hamnade vid ett runt bord tillsammans mde en tjej som gick i fyran, och vi bondade väl rätt bra.
Jag minns att jag och Linnéa hittade på nya namn åt oss själva som vi skulle börja kalla varandra, jag döpte mig själv till Kotte och Linnéa valde namnet Vivan. Sedan tog vi varsitt papper och började göra namnskyltar så det stod härliga till. Vi gjorde väl några fler än vad det egentligen borde fått plats med på ett vanligt A4-papper, men det rörde oss inte ryggen, utan vi skrev Kotte/Cinnika respektive Linnéa/Vivan på så många olika sätt vi kunde tänka oss. Jag minns att jag skrev på en lapp K+C=Sant, men den var inte särskilt effektiv eftersom alla trodde att jag då var kär i någon som började på K. Jag har till och med för mig att mister "K" antogs vara han som kallades "Limpan" eftersom han nog var den enda killen i klassen som började på K. Det kan också ha varit så hemskt att han var den enda killen på K i skolan tillräckligt attraktiv för att klassas som ett kärleksobjekt av oss tjejer (vår skola var verkligen starkt hierarkisk redan på lågstadiet). I vilket fall så minns jag att det blev lite jobbigt att förklara för alla vad det hela innebär, framförallt eftersom de flesta tyckte att det var urtöntigt att vilja döpa om sig till något så mossigt som "Kotte".

Screw them! Nu sitter jag här nostalgisk och tvär, ganska exakt 12 år senare och är fortfarande helt förälskad i namnet Kotte. Om jag hittar någon tillräckligt galen för att skaffa barn med mig, och som går med på att döpa det lilla knytet till Kotte är saken biff. Ett litet problem är att min första (och för tillfället enda) fadersaspirant vill inte, så vitt jag minns det, att vår förstfödda ska heta Kotte (jag tror faktiskt at jag redan har tagit diskussionen med honom). Eller vad säger du älskling?