Steen

Mmm som i Mmmarina and the diamonds. Underbara musik! Läste i 18 minuter idag att hon jobbar på sitt andra album, och det är bäst för henne, för jag lyssnar verkligen sönder det hon gjort hittils (nu försöker jag lägga band på mig och bara lyssna på henne under speciella tillfällen, men det är svårt).

En del av mitt nya liv (som singel) är att jag ska öppna mina ögon och bejaka saker. Jag ska (försöka) utmana mig själv, och lära mig se äventyr som något positivt och inte enbart som något vidrigt som kan gå fel på tusen sätt (jag har verkligen sett så på saken tidigare).

När jag inser detta ger Mysan mig en stor möjlighet att praktisera det typ direkt. Hon föreslår nämligen en resa till typ Kungsberget (eller något) för att åka skidor över en helg. Min spontana tanke är HELL NO! Till mitt försvar så har jag faktiskt testat åka utför en gång. Jag var kanske mellan 10 och 12, och på vintersemester med familjen, samt Jofes farmor och farfar i deras stuga i Järvsö. Det vi brukade syssla med var att åka längdskidor hela dagarna (peace of cake, man åker ju för tusan i förutbestämda spår, jag menar hur svårt är det på en skala), tills någon fick den briljanta idén att frökan Cinnika minnsan borde testa på det här med utförsåkning också. Tänkt och gjort, mina föräldrar tog mig med till någon skidbacke där vi först hyrde utrustning för (antar jag) sjukt mycket pengar, spände på mig skiten för att sedan försöka frakta mig från affären till skidbacken. De drog iväg mig till en barnbacke och jag minns att jag fick panik.
Dude, jag lovar att backen såg ut som rena rama svartfärgade pisten (och då stod jag fortfarande nedanför den), det enda som gjorde att jag till sist var tvungen att inse det faktiskt var en barnbacke var för att någon idiot moterat upp olika "roliga" hinder i backen, som typ korta tunnlar man skulle åka igenom. Där åkte småungar på säkert 5 bast och andra skrattande familjemedlemmar i den lekande "lätta" backen. Jag minns det som om det började flimmra framför mina ögon medan jag krampaktigt höll tag i morsans arm. Vi stod precis på gångbanan som sluttade lätt neråt (även om lätt i det här fallet kanske borde bytas ut mot knappt), och av någon dum anledning så lirkar morsan sig ur mina kallsvettiga händer, och allas uppmärksamhet riktas åt alla andra håll än mitt. Något jag snart skulle råda bot på, eftersom jag, på darrande ben och hyrda skidor så sakteliga börjar glida nedför denna "sluttande" gångbana. "Så sakteliga" byts snart ut mot tillräckligt snabbt för att jag inte ska ha någon aning om hur jag ska bromsa fanskapet. Funderar på om jag ska kasta mig omkull a'la Gösta Ekman, men hinner inte praktisera mina Papphammar-tolkningar innan jag kört rätt in i barnvagn. Sådärja, där fick ni för att alla tappade fokus på mig under ungefär 2.37 sekunder, var precis vad jag tänkte då (inte). Däremot så lovade jag mig själv bittert att aldrig mer åka skidor, och mina föräldrar fick glatt hjälpa mig spänna av de svindyra träplankorna under mina fötter och lämna tillbaka dem, så gott som oanvända i affären ett stenkast därifrån. Grattis morsan!

Men nu måste jag alltså försöka på det där satyget igen, och just nu med historien färskt uppdragen känns det lite jobbigt, men annars är det faktikst helt okej. Jag är lite stolt över mig själv som ändå tänker positivt kring detta äventyr, nu skulle Pettersson varit här, för det kan till och med vara så att jag anammat lite av hans "life is simple"-attityd och att jag kanske är mer "linusifierad" än vad jag trodde. Visserligen skulle jag kunna föreslå att skidresan förläggs till Vemdalen där han nu befinner sig för att få socialisera lite med grisungen, men jag vill verkligen inte ge honom möjligheten att se mig göra bort mig så totalt (som jag garanterat kommer göra) i skidbacken. Sorry dude, min heder framför ditt sällskap ;)