Mitt livs bästa dans!
Är på riktigt bra humör idag. Funderade på att blogga om hur bra min dag har varit, men just nu sitter jag och halvslumrar framför "en kvinnas doft" på åttan, scenen då Frank dansar tango med Donna har precis varit och det väckte ett gammalt minne till liv hos mig. Min bästa dans någonsin (jag vet inte om jag bloggat om det förut, men om så är fallet får ni stå ut med att läsa om det en gång till).
Det måste ha varit för ungefär två år sedan. Jag var i alla fall under 20 eftersom jag ägde ett ungdomskort på stadsteatern vid tillfället. Detta ungdomskort hade hjälpt till att ge mig en gratis biljett till föreställningen Bingo-det här var ditt liv (med viss reservation för titeln, som kan ha varit lite annorlunda). Eftersom jag inte hade hittat någon som ville gå med mig på föreställningen gick jag gladeligen ensam. Att gå på teater är mitt sätt att slappna av och jag har inga problem med att avnjuta en föreställning ensam.
Hur som haver kommer jag dit och hamnar bredvid en kille, kanske 7-8 år äldre än mig, med stora kängor, läderrock, och skägget flätat i en tunn fläta från hakan. Jag minns inte om vi sade något till varandra när vi satte oss bredvid varandra, men det är inte så viktigt.
Något som däremot hör till saken är att när jag är på teater så brukar jag sänka medelåldern rätt mycket, och denna gång var verkligen inget undantag, den till synes brutala mannen bredvid hjälpte till en aning.
Föreställningen i sig gav inte jättemycket intryck eller minnen (förutom att Alexander Salzberger sade att jag hade ett fint namn, och att jag nog blev lite kär i honom just då, och kanske är lite kär i honom än idag...men bara lite). Pausen under föreställningen minns jag däremot glasklart. Alla skådespelare uppmanade publiken att komma ner på scenen och dansa till bandet som spelade, allting som en riktig och härlig logdans. Ensam (och svensk) som jag var satt jag stel som en pinne och hade ingen aning om vad jag skulle göra, när den, till synes, brutala mannen frågar om inte vi ska gå upp och dansa lite vi med. Lättad över att inte sitta kvar ensam och se dum ut tackar jag ja till erbjudandet. Sedan följde vi pensionärerna mot scenen och fattade lite tafatt tag i varandra och tog lite random steg i takt till musiken. Jag minns att vi fnissade lite och konstaterade båda två att vi inte hade någon aning om hur man egentligen skulle göra, men att det inte spelade någon roll. Sedan pratade vi bara, och dansade tafatt och osvenskt vidare, jag med min hand på hans axel och hans om min midja. Det var inget sexuellt eller passionerat, inga gnistor eller kemi men något speciellt var det allt. Den bästa dansen jag någonsin fått och någonsin lär få. Helt underbart!
Det måste ha varit för ungefär två år sedan. Jag var i alla fall under 20 eftersom jag ägde ett ungdomskort på stadsteatern vid tillfället. Detta ungdomskort hade hjälpt till att ge mig en gratis biljett till föreställningen Bingo-det här var ditt liv (med viss reservation för titeln, som kan ha varit lite annorlunda). Eftersom jag inte hade hittat någon som ville gå med mig på föreställningen gick jag gladeligen ensam. Att gå på teater är mitt sätt att slappna av och jag har inga problem med att avnjuta en föreställning ensam.
Hur som haver kommer jag dit och hamnar bredvid en kille, kanske 7-8 år äldre än mig, med stora kängor, läderrock, och skägget flätat i en tunn fläta från hakan. Jag minns inte om vi sade något till varandra när vi satte oss bredvid varandra, men det är inte så viktigt.
Något som däremot hör till saken är att när jag är på teater så brukar jag sänka medelåldern rätt mycket, och denna gång var verkligen inget undantag, den till synes brutala mannen bredvid hjälpte till en aning.
Föreställningen i sig gav inte jättemycket intryck eller minnen (förutom att Alexander Salzberger sade att jag hade ett fint namn, och att jag nog blev lite kär i honom just då, och kanske är lite kär i honom än idag...men bara lite). Pausen under föreställningen minns jag däremot glasklart. Alla skådespelare uppmanade publiken att komma ner på scenen och dansa till bandet som spelade, allting som en riktig och härlig logdans. Ensam (och svensk) som jag var satt jag stel som en pinne och hade ingen aning om vad jag skulle göra, när den, till synes, brutala mannen frågar om inte vi ska gå upp och dansa lite vi med. Lättad över att inte sitta kvar ensam och se dum ut tackar jag ja till erbjudandet. Sedan följde vi pensionärerna mot scenen och fattade lite tafatt tag i varandra och tog lite random steg i takt till musiken. Jag minns att vi fnissade lite och konstaterade båda två att vi inte hade någon aning om hur man egentligen skulle göra, men att det inte spelade någon roll. Sedan pratade vi bara, och dansade tafatt och osvenskt vidare, jag med min hand på hans axel och hans om min midja. Det var inget sexuellt eller passionerat, inga gnistor eller kemi men något speciellt var det allt. Den bästa dansen jag någonsin fått och någonsin lär få. Helt underbart!
Kommentarer
Trackback
