Steen

till sist slog Gullregnet ut
hon blåste ut sina gula blommor
som vore de serpentiner
medan jag ovetande blåste egna
och lade på borden
bland plockade prästkragar
och dansande strålar
för att fira att dagen var min.

sedan kom lyckönskningarna
och trots att de var många
helt bestämt tio tusen
så var mina tack stela
och hjälplöst såg jag
hur deras glädje
byttes ut mot besvikelse
och skamset kände jag
hur något började tugga mitt hjärta.

när firandet äntligen var över
så upptäckte jag
att mitt Gullregn slagit ut
det var på min årsdag
som jag satte mig ensam
under det spirande trädet,
för att förtvivlat försöka dölja
det vackra som börjat rinna
och förbanna kindens rodnad
ty skamen var tung att bära