Tänker tillbaka
Igår åkte vi äntligen till Ikea, det innebär att vi kommer kunna byta sängkläder för första gången sedan vi kom till Stavanger, det känns stabilt! Vi höll visserligen på att glömma påslakanen och fick springa in igen efter det att vi betalat. Överlag var hela kvällen igår halvdålig och även om vi fullföljde uppdrag åka till Ikea blev det mycket strul på vägen dit och hem, vilket jag kände att jag var alldeles för trött för efter en arbetsvecka.
På vägen hem åkte bussen förbi mitt gamla kantinjobb, och jag kände då hur mycket jag faktiskt saknar det jobbet. Jag gillar ju mitt nuvarande jobb väldigt myket, så det är inte det, jag saknar bara kantinen, disken och folket.
Vi hade ju speciella arbetskläder på oss där i kantinen och de tog vi på oss i kantinens omklädningsrum. För att kunna komma in i omklädningsrummet behövdes ett kort och en kod. Alla anställda hade kort och kod, men inte bemanningskids. Det gjorde att vi alltid fick låna någon annans kort när vi skulle byta om. Allt som oftast lånade chefen ut sitt kort, och då var det alltid skämt om att jag skulle vara försiktig och inte kolla för mycket på bilden av chefen på kortet medan man gick uppför trappan eftersom jag skulle svimma av upphetsning av den vackra synen. Jag lät de stora pojkarna hållas i sitt tupperi, och skämtade lättsamt tillbaka. På den sista dagen, när jag fått på mig mina vanliga kläder igen, skulle jag gå ner och ge tillbaka chefens kort. Skratten mullrade som vanligt i hela restaurangen och jag kommer inte ihåg vilken variant av "gud-jag-är-så-het"-skämtet som blev kastat åt mig den gången. Min svenska bemanningskollega svarade något mopsigt och gick sedan fram och skakade hand med chefen. Jag stod stilla ett tag och tittade lurigt på min forna chef, gick sedan fram med utsträckta armar och sade "tro inte du kommer undan utan en kram". Stackars killen blev helt ställd och kramade mig ovant och stelt tillbaka, sedan kramade jag om killen som kom från manpower och även han blev väldigt nervös, men när jag kom fram till Tryggve så log han stort och kramade mig varmt och hjärtligt tillbaka. Men heter man något så mysigt som Tryggve så gör man.
På vägen hem åkte bussen förbi mitt gamla kantinjobb, och jag kände då hur mycket jag faktiskt saknar det jobbet. Jag gillar ju mitt nuvarande jobb väldigt myket, så det är inte det, jag saknar bara kantinen, disken och folket.
Vi hade ju speciella arbetskläder på oss där i kantinen och de tog vi på oss i kantinens omklädningsrum. För att kunna komma in i omklädningsrummet behövdes ett kort och en kod. Alla anställda hade kort och kod, men inte bemanningskids. Det gjorde att vi alltid fick låna någon annans kort när vi skulle byta om. Allt som oftast lånade chefen ut sitt kort, och då var det alltid skämt om att jag skulle vara försiktig och inte kolla för mycket på bilden av chefen på kortet medan man gick uppför trappan eftersom jag skulle svimma av upphetsning av den vackra synen. Jag lät de stora pojkarna hållas i sitt tupperi, och skämtade lättsamt tillbaka. På den sista dagen, när jag fått på mig mina vanliga kläder igen, skulle jag gå ner och ge tillbaka chefens kort. Skratten mullrade som vanligt i hela restaurangen och jag kommer inte ihåg vilken variant av "gud-jag-är-så-het"-skämtet som blev kastat åt mig den gången. Min svenska bemanningskollega svarade något mopsigt och gick sedan fram och skakade hand med chefen. Jag stod stilla ett tag och tittade lurigt på min forna chef, gick sedan fram med utsträckta armar och sade "tro inte du kommer undan utan en kram". Stackars killen blev helt ställd och kramade mig ovant och stelt tillbaka, sedan kramade jag om killen som kom från manpower och även han blev väldigt nervös, men när jag kom fram till Tryggve så log han stort och kramade mig varmt och hjärtligt tillbaka. Men heter man något så mysigt som Tryggve så gör man.
Kommentarer
Trackback
