Steen

Regnet ligger latent i luften. Jag rör mig längs Stavangers mörka gator, gömd under mitt vita paraply. Blåsten har försökt slita det ur händerna, men bara lyckats med att vända det ut och in. Krampaktigt håller jag i det obekväma handtaget med ena handen, med den andra försöker jag undvika ännu en utstretchning av mitt döende skydd. Metallpinnarna rasslar för varje steg jag tar, men tyget sitter ännu kvar. Varje hörn jag rundar blir en ny kamp mot vädret, och längs kanten på det vattentäta tyget har Uppsala kommun skrivit att jag är viktig, med små små bokstäver, nästan som en kvidande viskning. Ibland blåser det så hårt att jag får svårt att andas, liksom paraplyet har tagit sitt sista andetag. Utanför Rimi inser jag att mitt paraply är bortom räddning, försöker dra ihop det så gott det går, och dumpar det sedan i en soptunna bredvid glasdörrarna. Det vita parapylet viskar en sista rosa hälsning till mig från Uppsala kommun: du är viktig. Texten är så liten att den är svår att tyda.