Steen

På TV:n maler meterologen från Gomorron Sverige, sommartemperatur på sina håll i Sverige, jag tippar på att det regnar i Stavanger. Om några timmar åker vi till Arlanda, jag är inte jätteförtjust i att flyga, det gör mig stressad, men 14 timmars tåg var inte direkt något alternativ för min käresta. Flyg du sade, flyg det blev, bulleri bulleri bock.

Jag har för mig att jag ägde på sådana där lekar när jag var liten, jag minns en lek vi lekte i förskoleklassen, då man skulle sitta med ryggen mot resten av gruppen och lyssna på rösten från en klasskamrat för att försöka avgöra vem det var. Jag minns att jag tyckte mina klasskamrater rent ut sagt sög på den där leken. Jag visste att jag lätt kunde urskilja varenda röst i gruppen förutom det där jävla tvillingparet som jag tyckte hade himla lika röster (vilket är rätt konstigt jag tycker ju att ni alltid varit så olika, hade ni lika röster när ni var små Linus?). Såklart läser pedagogen mina tankar och sätter någon ur duon bakom min rygg. Jag hör direkt att det antingen är Anton eller Linus och tänker att jag ändå har en chans på 50% att svara rätt (tänkte jag säkert inte eftersom jag inte är säker på att jag var införstådd i procentsatser när jag var 6 år, men det ser bra ut i skrift). Vad kan jag säga, det var lika stor chans att svara fel, and so I did. Lite arg, lite skamsen och ärrad för livet återgick jag till resten av barngruppen och kollade på när resten av min klass fortsatte faila den egentligen så lätta leken. Jag minns att jag tyckte det var orättvist.

Nu skiner solen utanför mitt fönster, jag söker fånga strålarna i mitt sinne, är inte säker på när jag kommer få se dem igen. Tror jag börjar bli lite nervös nu...