Steen

Igår tittade jag förbi mitt gamla jobb. Cluben har verkligen bytt upp sig till riktigt fräsiga lokaler! Inte riktigt så fräscha att jag kan säga att jag saknar det, men nästan. Någon jag däremot saknat extremt mycket är min vän Teemu, som jag äntligen fick träffa igen. Det visade sig att det var en stor tur att jag faktiskt fick träffa honom igen eftersom han tydligen blivit påkörd av en lastbil utanför jobbet för ett tag sedan och om inte samhall hade sett det och hunnit stoppa lastbilen, hade min vän förmodligen inte levt idag.

Det är väldigt hemskt att tänka på (jag hade blivit helt förkrossad om han hade försvunnit så plötsligt), men han var på glatt humör och han lade fram det på skojfriskt sätt, och nämnde inlevelsefullt att han varit tvungen att åka till sjukan, där han fick sitta i 8 timmar, badda sina egna sår och sedan betala några hundralappar för besväret (inte visste han att de börjat med självbetjäning på sjukhuset). Så trots ett tråkigt besked var återseendet väldigt kärt och kantat med fniss! Teemu och jag!

...på min katt som inte kan sluta leka med elden. Hon hoppar upp på bordet och stirrar fascinerat in i lågan som förra vintern eldade upp både morrhår och ögonbryn när hon doppade tassen i stearinet och skvätte stearin både i hela lägeheten och i hela hennes päls (från svanstippen till hennes lena hår som sticker ut ur öronen).

Jag blir galen på att jag aldrig får ett mail från Panduro hobby som säger att de skickat min beställning.

Jag blir galen på mig själv som inte kan ta tentaplugget seriöst inför imorgon (!).

Jag blir galen på begreppet demokrati, på SD, på alla motreaktioner, på den både bildlikt och bokstavligt talat svart-vita synen på hela vårt samhälle som lagt sig likt en schackrutig skugga över Sverige. Det är jag som är döden. Jag har tappat greppet om vad demokrati innebär, men vissa påstår att den ska vara hotad? Men frågan är om det är hoten eller löftena som är det farliga?

Jag blir galen på min kropp som hindrar mig från att gå och simma, och som ger mig en sådan vidrig smärta att jag får yrsel (räknar ner tills värktabletten kickar in, men kan inte koncentrera mig på principen om den stabila ordningen eftersom jag då börjar tänka på tentan imorgon).

(...och där välte Syster-Yster ett av ljusen, stearin över hela bordet, irritation, deja vu och precis där börjar allting om igen)

Här ser ni världens stoltaste kusin (med det lilla kruxet att ni inte ser mig eftersom jag skriver, men, men).
Onsdag den 15:e oktober (jag menar september såklart) fick jag en ny kusin, en liten Vera. Jag har visserligen inte hunnit träffa Vera än (jag har jobbat så sjukt mycket), men min mor mms:ade en bild på henne och hon är söt som honung på bilden. Jag älskar bebisar, och sådana man har blodsband till är livsfarlige (jag känner ett litet sug av baby-cravings komma över mig, trots att jag inte har träffat henne än).

Inte nog med det, så blåste min stolthet upp till stormvarning när jag i slutet av veckan satte mig ner och bläddrade igenom reklamhögen för dagen. Bland alla dessa kulörta papper hittade jag något speciellt, ett Stadium(intersport)-blad!
Nu frågar du dig säkert: vad är så märkvärdigt med ett stadium(intersport)-blad? Jo, det är nämligen såhär att min lilla kusin Linn står modell i just det bladet.
Hennes mamma är fotograf och den ungen har ju haft en kamera upptryckt i ansiktet från dag 1. Det har gjort att hon är galet fotogenisk. Eftersom fotografering är ett stort gemensamt intresse mor och dotter emellan (den ena bakom kameran och den ena framför) har de tillsammans sprungit på diverse fotograferingar (om jag förstått det rätt). Det gav till sist resultat och nu är hon alltså modell i Stadiums (intersport) kampanj för vinterjackor.

Nöjt kunde jag konstatera att jag faktiskt fått två stycken sådana där stadium(intersport)-blad i min låda och övervägde ett tag att bli en sådan där fanatisk släkting som startar klippbok och klistrar in alla framgångar i den. Lite irriterad upptäcker jag sedan att det ena bladet är söndernaggat i kanten, men väljer att inte göra någon stor sak av det eftersom jag har ett till. När jag sedan upptäcker att det andra är typ sönderrivet i mitten ger jag upp mina scrapbooking-drömmar och får surt konsatera att jag inte är särskilt fanatisk och att jag kanske är ganska vanlig i alla fall, även om jag har underbara kusiner.

Idag har jag burit svart klädsel för att sörja över att nästan 400 000 människor har valt in ett, i min åsikt, främlingsfientligt och islamofobiskt parti i riksdagen (hade vi inte nog med "ofober" i riksdagen med Kristdemokraternas starka front av homofober?).


Så cheer up mina sörjande vänner och visa att vi är bättre än så! Nu är det dags att hela tiden leta efter möjligheter att agera mot främlingsfientlighet. Ta varje chans att beivsa att Sverige fortfarande är ett land att vara stolt över med dess mångfald och rika kulturutbud!

Och till de som tycker att
Ett stärkande av den svenska kulturen
är en väsentlig del i våra svenska identiteter:

glöm pastan, hamburgaren och inte minst kebaben... Äh, heck with it, inte ens den jävla "ursvenska" potatisen är svensk från början. Nej det är ju faktiskt chilenare, colombianer, argentinare, brasilianer och andra sydamerikaner som borde ha patent på den underbart goda födan. Så: screw you guys, I'm going home!

...för första gången i mitt liv! Mäkta stolt över att ta mitt demokratiska ansvar, och nöjd med mitt val. Extra nöjd blev jag nog eftersom jag gjorde valpelj-testet efter min lagda röst, men resultatet blev iskallt. Det parti jag lade min röst på sympatiserade jag med till 81 %, och det fanns inget annat parti som jag sympatiserade mer med (även om F! kom på en himla nära andra plats med 79 %). Det känns bra att jag litade på magkänslan (även om jag har läst i mitt nya nummer av Modern Psykologi, som jag köpte för dyra pengar på pressbyrån, att man inte ska lite på sin magkänsla eftersom magkänslan är primitiv och inte anpassad till dagens moderna samhälle).

 

Men nu tror jag vi får sätta oss ner och hålla tummarna för att valets utfall blir det bästa för Sverige!

...och jag undrar om vi har några regnbyxor som jag kan ha på mig när jag ska cykla till jobbet. Hjärnan har inte kommit igång än denna måndag-förmiddag (längtar redan till nästa helg). Borde plugga, men är fast i tankar om medelmåttor och solkatter (jag kanske har lyckats fånga både och i mitt sinne)...

...står för pojkvänsfritt, något jag både hittade på och har just nu. Tyvärr tas detta PF inte emot med samma iver av mig idag som det besläktade uttrycket FF gjorde för några år sedan, men det är inte så mycket man kan göra åt saken.
Han har sin förkärlek för musiken, och ska man bli rockstjärna måste man träna och ligga med, jag menar i, och då får en liten missis räkna med att ibland bli lämnad ensam. Jag är visserligen inte sämre då jag har min förkärlek för kissekatter, och ska man bli en crazy cat lady måste man ha tre stycken tussar som härjar på natten, äter en ur huset och har bajs i stjärten.
För att riktigt öva på att vara en riktig crazy cat lady tänkte jag spendera hela söndagen görandes egentligen ingenting förutom att vila och klappa på mina små hjärtegryn (egentligen borde jag skaffa en gungstol att sitta i och lära mig att sticka, men var sak har sin tid).

...skulle inte det här med facebook vara värsta grejen? Jag som har varit så nojig att delta i det för att jag har varit orolig för att bli beroende av smörjan. Hmm, jag kanske bara måste ge det lite tid, jag förstår ju faktiskt inte riktigt ens alla funktioner än. Däremot så kan jag ju enkelt delge att mitt första rediga intryck av facebook är att det verkar sjukt ytligt. Det gör mig lite osäker. Personligen har jag skickat tre vän-förfrågningar, till mina två alldeles bästaste vänner i världen plus min älskade kommungubbe, de andra 19 vänner jag fått efter typ två-tre dagar är människor som frågade mig först (hur ska man säga det utan att låta barsnlig).

Till en början blev jag riktigt glad när både älskade vänner och flyktigt bekanta lade till mig som kompisar, men blev lite besvärad när jag märkte att bara en av dessa 19 tog sig besväret att ens skriva hej på min logg (och Addis, såfort jag listat ut hur jag bäst svarar på ditt hej så ska jag göra det). Det gör mig lite osäker. Är det så att dessa fina människor blir vän med mig för att de vill vara vän med mig, eller är det för att man ska ha många vänner på facebook? Missförstå mig rätt, de flesta av vännerna har spelat en viktig roll i mitt liv och jag är glad att det finns ett sätt att inte tappa kontakten, och många har jag även saknat i mitt liv, MEN osäkerheten slår till igen.


(okej jag erkänner, nu försöker jag tramsa bort lite av allvaret i inlägget. Men men, hoppas att jag lyckas :P smell you later nu ska jag skicka vän-förfrågningar till familjemedlemmar och hoppas på att det blir äkta :P)

Japp, så var man väl en del av 2000-talet på riktigt. När jag igår tillkännagav för en kollega att jag tidigare uner dagen skaffat facebook så visade det sig att de flesta på mitt jobb inte är medlemmar än i smörjan. Jag kände mig lite misslyckad.

En sak som jag inte känner mig ett dugg misslyckad över är att jag igår gick med Reb och M och simmade på centralbadet. Vi simmade någonstans mellan 350 och 400 meter (H Y) och när jag på darrande spaghetti-ben försökte kravla ur bassängen kändes det som om musklerna i mina överarmar varit med på en syjunta för hippies. Det kändes nämligen som om någon misstagit mina arma muskler för en bit bomullstyg, redo att utföra knytbatik på (för er som inte gjort knytbatik någon gång kan jag förklara att man då tar ett tygstycke, tvinnar ihop det så hårt man kan och knyter snören om den stenhårda stumpen på strategiska ställen innan man doppar den i färg för att få ett härligt psykedeliskt mönster vars gåta man kan lösa under flummiga höstkvällar). Got damn hippies!

Desperat försökte jag stretcha ut mig i den varma bassängen men så fort jag lyfte på armarna så låste sig något i min kropp och en svag antydan till sendrag ilade varnande till. Efter några minuter i ångbastun och cirka 20 i en varm dusch, ihärdigt masserandes mina ömma muskelstumpar, lyckades jag till sist lyfta armarnamot skyarna och försiktigt börja stretcha ut knytena. Det var nog rätt sak för idag har jag bara hemsk mycket träningsvärk i armarna (till skillnad från att vara okapabel till attt häva sig upp ur sängen alltså).

...gjorde jag något jag aldrig kan ha ogjort. Jag gick med i facebook. Frågan är om kommentaren borde vara bättre sent än aldrig eller bättre aldrig än sent. Hur som haver är det alltså försent, detta jippo jag så ihärdigt motstått i ungefär 5 år (vilket är typ så länge jag vetat att det existerat) är alltså nu en del av den offentliga Cinnika. Jag har gått från en skrikande rebell till en död och slemmig fisk.  Allt detta på grund av en dröm om en barndomskompis... Har jag blivit galen? Puh... jag måste nog smälta det här lite, cheer me up dudes!

...är det ganska lätt och sitta och säga fan jag borde verkligen ha klarat den där tentan, framförallt när man nu plockar upp plugget igen och märker att om jag hade lagt manken till hade jag inte behövt sitta här nu. Det är ganska lätt att glömma att det fanns en rad olika anledningar till att jag inte lade ner hela min själ i att plugga inför en tenta då jag jobbade rätt mycket, var less på skiten och hade andra skoluppgifter som var tvungna att göras (det här med att inte få tillräckligt med tid för att fokusera på en sak i taget var nog det jag tyckte var mest jobbigt, men har man en släng av adhd med mycket små gemener och en viskande röst så får man väl leva med det :P).

Så började det regna ute igen, och jag kan riktigt se hur träden fryser under de isande dropparna. Nu jävlar är hösten här...