Steen

Såhär är det att jag beställde en ac-adapter till min bärbara för säkert tre veckor sedan som jag hjälplöst har väntat på sedan dess. Äntligen så befinner sig sladden i Sverige, vilket är ett framsteg, ett bakslag är att det är DHL som har den. Jag har egentligen aldrig haft något mot DHL förrän idag.

När jag kom till lägenheten i måndags upptäckte jag att jag hade fått en lapp från DHL där de sade att de hade varit förbi min lägenhet men att det inte varit någon hemma som kunnat ta mot paketet, vilket gjorde att de fortfarande hade det i sina ägor. Redan där ställer jag mig två ytterst irriterande frågor: 1. varför kan de inte bara lämna sladden på ett utlämningsställe och ge mig någon form av bekräftelse på att den ligger där? Okej det kan de säkert inte göra för att företaget jag beställde från inte betalar för det, MEN då kommer den stora frågan: varför kunde de inte lägga sladdjäveln i min brevlåda? Upenbarligen kunde de skriva en lapp och klämma ner... Hade det inte bara varit lättare att lättare att lägga ner sladden istället?

Nåväl, på grand av dumma telefontider kan jag inte ringa DHL förrän dagen efter, dvs igår, tisdag. Där går det bra och jag får prata med en väldigt trevlig kille, som säger att de kan köra ut sladden redan dagen efter, dvs idag, och jag blir glad men förklarar att ja börjar jobba klockan 13.00 och lämnar lägenheten 12.30 (vilket var en ren lögn eftersom jag måste lämna lägenheten ännu tidigare om jag ska komma i tid till jobbet, men tänker att det får vara värt att komma några minuter sent så länge jag får min sladd), han säger okej och skriver ner att "kund lämnar bostad 12.30" (jag hörde till och med hur han knappade på tangentbordet).

På grund av detta klev jag upp tidigt i morse för att vara vaken om han skulle komma redan vid 8, duscha vågar jag inte göra, eftersom jag inte känner för att flyga ur duschen och halvt naken ta emot paketet, jag vågar inte ens sätta mig och skita, eftersom...ja, ni förstår. Så jag väntar tålmodigt (med tålmodigt menar jag skabbigt, bajsnödigt och jävligt irriterat), och timmarna går, klockan blir både 9 och 10, den hinner till och med bli 11, så småningom 12, 12.15 och 12.30. När klockan blivit 12.40 känner jag att någon form av smärtgräns är nådd, och inser att jag verkligen måste åka till jobbet nu om jag inte ska bli extremt försenad (och som tidspessimist får jag ångest av bara några sekunders försening, så ni kan ju ana hur det kändes att veta att försening skulle bli bra mycket större än några sekunder). Börjar bittert klä på mig och lämna lägenheten (allting ganska långsamt för att ge DHL lite mer tid, men ingen DHL så långt ögat kunde nå).

När jag sätter mig på bussen och åkt ner på stan ringer telefonen, i andra änden talar en mansröst till mig tjena det här är Kristoffer från DHL, jag har ett paket till dig här och svänger förbi din lägenhet snart, så jag undrar bara, är du hemma eller?
Jag är fortfarande stolt över mig själv för att jag inte ställde mig upp på bussen för att skrikandes med gråten i halsen ge lite extra schvung i utskälningen jag hade på tungan. Istället fick jag lite lagom irriterat förklara att jag visst inte var hemma eftersom jag började jobba klockan 13 vilket jag meddelat till hans kollega... Informationen verkade inte ha gått fram ursäktade han sig med (NÄHÄ?! menar du det?), och så förklarade han att jag fick ringa upp DHL igen och bestämma en ny jävla tid och han inte kunde göra något annat. Inte nog med det så är aset tvungen att tilllägga se till att berätta för dem på kundtjänst vilka tider du är hemma innan vi avsutar samtalet. Utan att nämna saker som hur jag kände för att kastrera karln med en rostig potatisskalare så kan jag väl ändå medge att jag kände mig en aningens irriterad sådär. En liten smula bara (jävla DHL!)

Eftersom My och Matilda skulle spendera lite kvalitetstid igår, så tänkte jag att jag också kunde vara med och vara lite tredje hjulet sådär. När middagen var avnjuten på V-dala ledsnade vi lite på den höga ljudvolymen och drog till Göteborgs istället. Där träffade vi slumpmässigt på bror Björn och hans Carro och vips så var jag tredje hjulet i två olika konstellationer samtidigt! Hur som haver hade vi riktigt trevligt, fick uppleva världens längsta toabesökare och diskutera bajskorvar som spelar elgitarr. När klockan närmade sig 23.00 kände mina väninnor att det var dags att avrunda kvällen, och hur avrundar man bäst om inte med att köpa plockgodis?
Väl på Stora torget ringer det en viss och väldigt saknad mr Hamster till mig! Plockgodis till trots var det inte ett svårt beslut att glida tillbaka till V-dala för att träffa mina favorit Billie-bob's! Och om inte det var nog så träffade jag lite pack där också! Underbara pojkar som jag saknat som en tok och alltid förbannat att jag lät försvinna ur mitt liv! Ett mobilnummer senare och jag lever på hoppet om en återförening!

Kvällen avslutades hemma hos Pettsson. Eller snarare på Pettssons golv efter det att vi haft sönder hans säng, och precis när jag kände att jag höll på att somna i en mysig hoptrasslad hög framåt fyra-snåret med de andra pojkarna, insåg jag att det var dags för mig att gå hem till lägenheten. Trots ett tryckande mörker och en tom och kall lägenhet väntandes tyngde inget av det ned mig, för just då visste jag att allting skulle lösa sig och jag var så himla lycklig!

Vill bara säga tack till mina älskade vänner som hjälpte till att göra min kväll till något underbart!

När blev det fredag? Den här veckan har gått så offantligt fort att det är lite läskigt. Känns som ett föråldringstecken, och jag försöker att inte bli orolig över mina vuxen-komplex, hoppas det går bra.

Hela veckan har toppats av handboll, handboll och åter handboll. Förutom fiaskot mot Argentina tycker jag att vi kan vara riktigt stolta över våra svenska killar. Utklassningen mot Sydkorea och en riktigt bra match mot Polen igår och Sverige är vidare. Blir dock litenervös när jag ser att Sveriges nästa match (mot Serbien) är imorgon klockan 18.00... Jag ska ju på dop imorgon, visserligen börjar det klockan 13.00, men vad händer om det drar ut på tiden? Det här håller inte, jag måste komma på en flyktplan från dopet, jag vågar inte riskera att missa matchen. Flykten från dopet, here I come!

Idag var alltså tanken att jag skulle komma tillbaka till vardagen, men eftersom världen forfarande snurrar framför mina fötter och jag började dagen med att kräkas slem blev det en sjukanmälan på årets första arbetsdag. Bummer.
Har tänkt att jag ska försöka kurera mig så gott det går idag, men varje tugga jag tar växer i munnen på mig och är olidlig att svälja, jag kanske skulle behöva tänka lite mer på barnen i afrika, då kanske det löser sig?

Nåväl idag är det Jofes födelsedag, och vore det inte för att elsladden till min dator var trasig hade jag kunnat lägga upp en tjusig bild, men nu sitter jag vid morsans dator och här finns det inga bilder inte... Men men, grattis brorsan!

Ackompanjerar min morgon med en spellista innehållande några låtar från våra familjediscon från mellanstadiet. Familjediscon var årets höjdpunkt, och innebar att det arranerades ett disco som hela familjen fick vara med på, denna tillställning inleddes med en liten show där de som ville ur mellanstadiet fick vara med och uppträda (vilket innebar att vi mimade till typ Britney Spears och dylikt). Det finns faktiskt några guldklimpar som Wheatus och Lambretta med, men även gruppen Shebang går faktiskt inte heller av för hackor...

Katterna har än en gång agerat mördarmaskiner, och det är blod i hela huset. Familjen har letat som tokar, men ingen har hittat något offer, har en känsla av att jag kommer ha en present väntades i min säng när jag går och lägger mig ikväll... Trots detta så njuter jag av att vara tillbaka i skajan för att kunna mysa med mina bebis-substitut. På onsdag kommer jag återigen bli distraherad och lite avskärmad från verkligheten. Looking forward, men är lite frustrerad, en tunga på fel kind (och jag känner mig återigen ful, vidrig och äcklig), och jag hatar att jag känner mig svartsjuk (tyckte att jag borde lämnat sådana barnsligheter bakom mig...bummer!)