Sitter uppkurad i soffan...
Igår var en trevlig dag. Jag åkte in till stan för att simma lite, och simmade faktiskt en hel kilometer (med lite tempo så att jag fick lite flås också), ringde sedan Thomas som fetdissade, sms:ade Thai och herr Lindberg som också fetdissade (kom igen, jag är singel, inte hiv-smittad) ringde sedan underbare Cherry som tog emot mig med öppna armar. Gick sålunda och köpte quorn och godis, åkte till Norby, blev halvt uppäten av Mynta utanför Cherys dörr och spenderade sedan kvällen där tillsammans med två stycken sköna "Eric/kar" och två underbara hundar. Om jag någonsin skaffar hund vill jag ha en hund som Mynta. Jag kan inte sluta titta på henne när hon är i närheten, hon är så himla underbar, men som det är nu nöjer jag mig med att försöka klämma ihop mig och mina tre katter i första bästa etta jag får tag på. Önska mig lycka till...
(okej det är en gammal kattunge-bild, men Doglas är så otroligt söt på bilden att hela världen bara måste se det)
Mitt livs bästa dans!
Det måste ha varit för ungefär två år sedan. Jag var i alla fall under 20 eftersom jag ägde ett ungdomskort på stadsteatern vid tillfället. Detta ungdomskort hade hjälpt till att ge mig en gratis biljett till föreställningen Bingo-det här var ditt liv (med viss reservation för titeln, som kan ha varit lite annorlunda). Eftersom jag inte hade hittat någon som ville gå med mig på föreställningen gick jag gladeligen ensam. Att gå på teater är mitt sätt att slappna av och jag har inga problem med att avnjuta en föreställning ensam.
Hur som haver kommer jag dit och hamnar bredvid en kille, kanske 7-8 år äldre än mig, med stora kängor, läderrock, och skägget flätat i en tunn fläta från hakan. Jag minns inte om vi sade något till varandra när vi satte oss bredvid varandra, men det är inte så viktigt.
Något som däremot hör till saken är att när jag är på teater så brukar jag sänka medelåldern rätt mycket, och denna gång var verkligen inget undantag, den till synes brutala mannen bredvid hjälpte till en aning.
Föreställningen i sig gav inte jättemycket intryck eller minnen (förutom att Alexander Salzberger sade att jag hade ett fint namn, och att jag nog blev lite kär i honom just då, och kanske är lite kär i honom än idag...men bara lite). Pausen under föreställningen minns jag däremot glasklart. Alla skådespelare uppmanade publiken att komma ner på scenen och dansa till bandet som spelade, allting som en riktig och härlig logdans. Ensam (och svensk) som jag var satt jag stel som en pinne och hade ingen aning om vad jag skulle göra, när den, till synes, brutala mannen frågar om inte vi ska gå upp och dansa lite vi med. Lättad över att inte sitta kvar ensam och se dum ut tackar jag ja till erbjudandet. Sedan följde vi pensionärerna mot scenen och fattade lite tafatt tag i varandra och tog lite random steg i takt till musiken. Jag minns att vi fnissade lite och konstaterade båda två att vi inte hade någon aning om hur man egentligen skulle göra, men att det inte spelade någon roll. Sedan pratade vi bara, och dansade tafatt och osvenskt vidare, jag med min hand på hans axel och hans om min midja. Det var inget sexuellt eller passionerat, inga gnistor eller kemi men något speciellt var det allt. Den bästa dansen jag någonsin fått och någonsin lär få. Helt underbart!
Världens bästa jobb!
Jag har verkligen världens bästa jobb, and i just lööv it. Två av tonåringarna var nytatuerade och visade med glädje sina nya alster. Sjukt söta pingviner som satt på vaderna, och jag blev galet inspirerad, jag vill också tatuera mig!
Men något av det bästa med att jobba på fritidsgård är att man blir sjukt duktig på alla sådana här klassiska spel som verksamheten i princip är uppbyggd på; biljard, fotbollsspel, vänd-tia och hockeyspel. Okej jag kanske har en hel del att lära fortfarande vad gäller alla dessa saker, men eftersom jag alltid gör något när jag jobbar så får jag ju regelbunden träning. Igår spelade jag till exempel fotbollsspel mot en av tonåringarna som påstod sig vara gårdsmästare, men jag slog honom faktiskt i en match, succes!
För övrigt sitter jag och funderar över livet och framtiden. Sala backe eller Ekeby? Sala backe: bättre lägenhet, Ekeby: bättre läge! Vilket är bäst?
Penetrera min oskuld
Penetrera min oskuld
Och låtsas att mitt stön är av vällust
Penetrera min oskuld
Och låtsas att blodet i lakanet är kärlek
Penetrera min oskuld
Och låtsas att det våta på mina kinder är daggdroppar
Penetrera min oskuld
Känn hur trång och skön jag är
Lek med mitt innersta
Och låtsas att det svårtydda i min blick är eufori
Lek med mitt innersta
Och låtsas att ryckningarna från min kropp är orgasm
Lek med mitt innersta
Och låtsas att jag visst kan rida av dig
Lek med mitt innersta
Och låtsas sedan att jag är skyldig dig det
Penetrera min oskuld
Och låtsas att jag vill
2006-10-14
Trots rasslig röst...
...och snorig näsa gick jag till jobbet idag. Helt rätt val. Nog för att jag nu hostar som en galning och har svårt att prata igen, men det var lätt värt det. Jag hade blivit galen om jag fått vara hemma en dag till. Mitt jobb är verkligen något av det bästa, och det är ganska skönt att ha ett awesome jobb när resten av livet fallerar en aning.
I vilket fall så såg jag fram emot att få åka hem och vila rösten efter jobbet, men då visar det sig att mamma ska åka och handla och vi fastnar i kassan i Bauhaus i typ 20 minuter bakom en tysk tant som typ skulle köpa ett boule som butiken inte hade något pris på. Inte riktigt vad jag var sugen på.
Nåväl resten av kvällen blir det tysta leken för min del.
Hes till tusen
Ett stort tack till My och Matilda som hjälpte mig fixa med lägenheten igår. Mycket kärlek (och hade det inte varit för att min mammas dator är sämst hade jag letat reda på någon awesome bild att lägga upp också, men nu är det som det är).
Plikter
Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself
But now and then
When I look into the mirror
All I see is a big mistake
(And wouldn´t you)
Snorhjärna, panik och världens bästa kompis
Trots min bristande tankeförmåga slog det mig idag att jag är ganska körd idag om jag inte får tag på en ny lägenhet ganska snart. Total panik, och massiv ångest.
Sms:ar sålunda min nya nödjour My, som bara är så underbar som världens bästa nödjour kan vara och säger att hon minnsan ska hjälpa mig att se till att min lägenhet blir oemotståndlig för alla tänkbara aspiranter (som för tillfället egentligen borde stå i singular eftersom jag bara har en aspirant, men jag hoppas på fler kandidater snart).
För övrigt har jag varit duktig idag och ringt Telia för att fixa ett mobilt bredband, råkade ju fucka upp det igår när jag skulle beställa över nätet, men nu är det alltså fixat. Avslutar sålunda med en uppmuntrande klapp på min egen axel för att jag för en gångs skulle inte sköt upp till varken imorgon, övermorgon eller nästa månad! Well done!
Fever!
Fever in the morning.
Fever all through the night.
Typiskt!
Idag känns livet sådär lagom trevligt igen, det har inget att göra med min mentala hälsa (som man förmodligen alltid kan ifrågasätta, men det är en annan sak :P), utan min fysiska hälsa. När jag vaknade imorse så var det min hals som hade s(v)årigheter. Häller i mig te med mycket honung i och hoppas att det ska lugna ner sig innan jag ska till jobbet. Undrar om jag skriker för mycket på kidsen på klubben? Detta kanske är mitt straff... Om så är fallet borde jag kanske tagga ner, rapade nämligen nyss och den metalliska smaken i munnen efter var äckligt nära blodsmak. Bummer!
Men men... Sala Backe, vad säger ni? Yay or gay?
Game on?
Har suttit den senaste tiden med min bärbara i knäet och the sims 2 på skärmen. Försöker skapa mig ett virtuellt liv utan några s(v)årigheter.
Idag (hundra år senare?) känns det faktiskt lite lättare (varje timme är ju en kamp). Ingen disconnection. Marina and the diamonds sjunger mig sin tröst (och klyschorna omringar min själ).
You're vulnerable, you're vulnerable
You are not a robot
You're loveable, so loveable
But you're just troubled
(Försöker glömma hur vi skrattade tillsammans)
Game over!
The future will be whatever we make it.
Jag älskar dig!
Dålig morgon...
Senare på kvällen fick jag träffa en annan Linus, den bästa Linusen i hela världen. Vi gick iväg mot Grand för att äta våffelbuffé, till Grand kom också en liten Mysan sedan satt vi i några timmar, åt våfflor och pratade allt ifrån valfilmer till kungarna av Tylösand.
Sedan kom jag hem till min underbare pojkvän som jag längtat efter hela dagen. Vi smaskade upp varsin vaniljmunk ihopkurade i soffan innan vi gick och lade oss.
Vaknade upp och magontet var tillbaka. Helvete också!
Livsviktig pingismatch...
Till saken hör det att alla racketar som finns på klubben är sämst, någon halvbillig standard med inte det minsta skruv i gummina, alla förutom ett. De tar ju inte så väl hand om racketarna så det är ju inte i toppfprm, men det är tillräckligt piggt för att åtminstone ha lite skruv i sig.
Matchen drar sålunda igång mellan oss två, helt jämlikt med lika taskiga rack. Efter en överlägsen seger till underteckand i första setet, skrumpnar hans stolthet ännu mer och han byter sitt racket till det där andra som är sju tusen mil bättre än de vi båda använde först. Vilket resulterar i att han med nöd och näppe tar hem de andra två seten (vi hann inte köra en fem-setare), det sista vann han med typ 15-13.
Idag är det revansch som gäller, och jag sade till honom igår att det minnsan var min tur att använda det bra racketet idag. MEN jag kanske har ändrat mig, en av anlednigen till att han vann var för att han hittade en serv som jag inte lyckades ta, så han körde på den hela tiden (yberskruvad såklart, vilket iofs var lite svårt att ta med mina stela gummin), det svider lite att jag inte lärde mig ta den och jag vill kunna göra det. Funderar helt enkelt på om jag ska beordra honom att ta det bättre racketet och visa att jag kan slå honom i alla fall...
I vilket fall så håll tummarna för mig idag.
Att vilja strypa en kollega
Har du kollat överallt?
Ja!
I hallen?
Ja!
Där ni lägger era väskor?
Ja!
I klassrummet?
Nej!
Men gå upp i klassrummet då!
Nej, för jag vet att jag tog med den.
Men gå uppi klassrummet i alla fall, den kan ju inte försvinna.
Nej, jag vet att den inte är där.
Men gå upp i alla fall!
Okejdå.
Hittade du din jacka?
Ja...
Var var den?
I klassrummet...
Detta är något man helt enkelt får leva med, men häromdagen hade jag en kollega som sprang omkring och letade efter sin tröja. Helt omedevetet faller jag in i någon form av mamma-roll till honom också och säger, okej jag kommer och hjälper dig leta snart. Sedan försöker jag hjälpa honom tänka när han hade den senast. Det visar sig att han hade den på sig när vi städade. Jag kommer ihåg att jag städade en toalett i mitten av lokalen när han tog av sig tröjan så jag säger åt honom att gå in på kontoret och leta. Då svarar muppen att han inte alls har lagt den på kontoret och fortsätter envist leta i de andra utrymmena. Efter ett tag har jag ledsnat och tvingar honom att gå in på kontoret och leta... Kan någon gissa vad han hittade på kontoret?
Alltså att 11-åringar inte hittar sina tröjor är väl en del av mina arbetsuppgifer, men när min 24-åriga kollegor är oförmögna att leta efter sina, blir jag en aningens mordbenägen (en liten gnutta bara)...
