Steen

Lite seg i skallen. Har precis korrekturläst ett skolarbete och låtsats vara lärare. Riktigt angenämnt faktiskt, det är nästan så att jag överväger att hoppa på lärarutbildningen igen (men verkligen bara nästan). På grund av trötthet punktar jag alltså upp min dag:

• En ganska intim lunch med underbara Linnea, över en svindyr veggobuffé bestående av vårrullar, lasagne, potatisgratäng, sallad och bröd (det var alltså det enda buffén hade att bjuda på, 72 kronor senare).
• Bra dag på jobbet (= jag vann dagens Fia-match)
• Upptäckte att jag och ex-kroken (snälla Markus får jag kalla dig ex-kroken? Lill-Babs kallar Lasse Berghagen för det nämligen, och dels är Lill-Babs ascool, dels är det ett awesome uttryck med mycket mer kärlek än bara ordet ex,snela!) satt på samma buss, men vi upptäckte det båda två när han klivit av bussen, så vi stirrade fånigt på varandra genom de öppna bussdörrarna och sade typ ojdå jag såg dig inte (vilket var riktigt synd, det hade varit trevligt att snacka lite). Tror visserligen att vi klev på, på samma hållplats utan att upptäcka varandra (till mitt försvar borrar jag in mig så djupt i min vinterjacka att jag får tunnelseende när det är såhär kallt ute)
• Åt middag hos farsgubben eftersom han fyller 44 idag, grattis farsan!
• Kollade på laget som farsan tränar i innebandy, eftersom jag missade halvåtta-busssen hem, upptäckte sedan att det var ganska angenämnt att titta på dessa svettiga och smärta kroppar (inget allvarligt, men det var flera år sedan jag fick sitta och spana lite, så jag passade liksom på :P), så jag "missade" åtta-bussen också och tog sålunda nio-bussen hem till skajan, där jag satte mig för att korrekturläsa lite, and here we are :)

Mmm som i Mmmarina and the diamonds. Underbara musik! Läste i 18 minuter idag att hon jobbar på sitt andra album, och det är bäst för henne, för jag lyssnar verkligen sönder det hon gjort hittils (nu försöker jag lägga band på mig och bara lyssna på henne under speciella tillfällen, men det är svårt).

En del av mitt nya liv (som singel) är att jag ska öppna mina ögon och bejaka saker. Jag ska (försöka) utmana mig själv, och lära mig se äventyr som något positivt och inte enbart som något vidrigt som kan gå fel på tusen sätt (jag har verkligen sett så på saken tidigare).

När jag inser detta ger Mysan mig en stor möjlighet att praktisera det typ direkt. Hon föreslår nämligen en resa till typ Kungsberget (eller något) för att åka skidor över en helg. Min spontana tanke är HELL NO! Till mitt försvar så har jag faktiskt testat åka utför en gång. Jag var kanske mellan 10 och 12, och på vintersemester med familjen, samt Jofes farmor och farfar i deras stuga i Järvsö. Det vi brukade syssla med var att åka längdskidor hela dagarna (peace of cake, man åker ju för tusan i förutbestämda spår, jag menar hur svårt är det på en skala), tills någon fick den briljanta idén att frökan Cinnika minnsan borde testa på det här med utförsåkning också. Tänkt och gjort, mina föräldrar tog mig med till någon skidbacke där vi först hyrde utrustning för (antar jag) sjukt mycket pengar, spände på mig skiten för att sedan försöka frakta mig från affären till skidbacken. De drog iväg mig till en barnbacke och jag minns att jag fick panik.
Dude, jag lovar att backen såg ut som rena rama svartfärgade pisten (och då stod jag fortfarande nedanför den), det enda som gjorde att jag till sist var tvungen att inse det faktiskt var en barnbacke var för att någon idiot moterat upp olika "roliga" hinder i backen, som typ korta tunnlar man skulle åka igenom. Där åkte småungar på säkert 5 bast och andra skrattande familjemedlemmar i den lekande "lätta" backen. Jag minns det som om det började flimmra framför mina ögon medan jag krampaktigt höll tag i morsans arm. Vi stod precis på gångbanan som sluttade lätt neråt (även om lätt i det här fallet kanske borde bytas ut mot knappt), och av någon dum anledning så lirkar morsan sig ur mina kallsvettiga händer, och allas uppmärksamhet riktas åt alla andra håll än mitt. Något jag snart skulle råda bot på, eftersom jag, på darrande ben och hyrda skidor så sakteliga börjar glida nedför denna "sluttande" gångbana. "Så sakteliga" byts snart ut mot tillräckligt snabbt för att jag inte ska ha någon aning om hur jag ska bromsa fanskapet. Funderar på om jag ska kasta mig omkull a'la Gösta Ekman, men hinner inte praktisera mina Papphammar-tolkningar innan jag kört rätt in i barnvagn. Sådärja, där fick ni för att alla tappade fokus på mig under ungefär 2.37 sekunder, var precis vad jag tänkte då (inte). Däremot så lovade jag mig själv bittert att aldrig mer åka skidor, och mina föräldrar fick glatt hjälpa mig spänna av de svindyra träplankorna under mina fötter och lämna tillbaka dem, så gott som oanvända i affären ett stenkast därifrån. Grattis morsan!

Men nu måste jag alltså försöka på det där satyget igen, och just nu med historien färskt uppdragen känns det lite jobbigt, men annars är det faktikst helt okej. Jag är lite stolt över mig själv som ändå tänker positivt kring detta äventyr, nu skulle Pettersson varit här, för det kan till och med vara så att jag anammat lite av hans "life is simple"-attityd och att jag kanske är mer "linusifierad" än vad jag trodde. Visserligen skulle jag kunna föreslå att skidresan förläggs till Vemdalen där han nu befinner sig för att få socialisera lite med grisungen, men jag vill verkligen inte ge honom möjligheten att se mig göra bort mig så totalt (som jag garanterat kommer göra) i skidbacken. Sorry dude, min heder framför ditt sällskap ;)

Har precis kollat igenom ett gammalt avsnitt av Så mycket bättre, och har kommit till en insikt som jag inte kan förneka längre, jag tycker att Christer Sandelin är rätt skön faktiskt.

Som den pretentiösa språkfascist, med för mycket egna brister, jag ofta är så njuter jag av att lyssna på något så kommersiellt och mediokert textat:

Igår gick jag och simmade med Mysan min. Kompanjonen var väl lagom glad över påhittet, men försökte övertyga sig själv genom att prata om att lyfta på den fysiska och psykiska blicken. Hur som haver, plumsar vi så småningom ner i en bana och börjar simma, upptäcker att det är knökfullt och byter bana. När vi bytt bana upptäcker vi att det helt plötsligt tunnats av i den andra banan, byter tillbaka och håller på så ett tag. Efter ett tag orkar jag inte mera och bestämmer mig bryskt för att simma i bredd med My (för tillfället hade vi tre  hundsimmare i banan som knappt gjorde en meter i timmen) och prata om livets stora frågor.

Eftersom jag i princip pratade oavbrutet har jag verkligen ingen koll på hur långt vi simmade, men vi höll på ett tag i alla fall. Efteråt gick vi och satte oss i den varma poolen, intet ont anande, när två mystiska män kommer fram till oss. Eller alltså mystiska och mystiska, det var någon form av hantverkare/meckare som undrade om vi hade lust att hänga ett draperi för några av duscharna eftersom de skulle fixa något i duscharna mitt emot. Sagt och gjort, jag och My får det där förbannade drapperiet och stången, knatar in i duscharna och börjar fippla. Vi lyckas inte! Duschstången är helt knäpp och låser sig typ hela tiden, och vi har ingen aning om vad vi ska göra. Förnedrade får vi gå ut och säga att vi inte fixade det och att vi kan ha haft sönder deras duschstång. Bygg-gubben konstaterar att den inte är sönder, but still, bummer.

Vårt uppdrag ändras och vi får helt enkelt bara gå in i duscharna och säga att dessa män ska komma in på en snabbvisit och att man med fördel kanske vill behålla badkläderna på. Efteråt flyr vi lättat till ångbastun och sitter där så länge vi bara orkar, eftersom vi hoppas att dessa mystiska män lämnat våra duschar så att vi får tvaga oss ifred. En evighet senare när vi lämnat bastun konstaterar vi att de är kvar. De har äntligen lyckats få upp det där duschdrapperiet jag och My failade så totalt med. Jag och My tar en varsin dusch bakom drapperiet och skrubbar oss rena. Handdukarna har vi visserligen hängt på fel sida om drapperiet, men precis bredvid, så när vi är färdiga går jag mot drapperiet för att kunna sträcka ut en arm och få tag i badlakanen. Dealen är den att det någon meter framför mig går någon skinny-ass-bitch som sveper upp halva drapperiet med ett svisch och låter det sedan stå så. Lite chockad blir jag över hennes nonchalans, men tänker att gubbarna nog ändå står borta i duscharna och kan sålunda inte se mig. Men ack så fel jag hade, precis då kommer en av de mystiska männen gående precis framför drapperiet! Eftersom jag inte hade några glasögon vat jag inte var hans blick låg, men en flashad mutta brukar vara ganska svår att undgå... Sådärja, där var resten av min värdighet, tack så mycket och välkommen åter (jävla skinny-ass-bitch)

Idag stannade jag kvar på jobbet en timme extra. Anledningen? Fia med knuff såklart. Vad offrar man inte för att bli utklassad i detta förbannade sällskapsspel, vi alla på klubben blivit så beroende av? Jo, allt!

Kom efter många om och men hem och möts i köket av olw-reklamen (eller är det estrella?) fredagsmys på högsta volym från min lillebrors dator! Ung-fan har alltså lyckats hitta låten på Spotify (bara att den finns på Spotify är ju helt otroligt) och kör den på repeat om, och om, och om, och om, och om igen! Dude, vad har jag gjort för fel som storasyster, när den minsta skiten diggar vidriga reklamjinglar för allt han är värd? Bryskt uppmanade jag min lillebror att stänga av avskrädet, och gjorde sedan en egen playlist dedikerad till brorsan och pumpade ut den medan jag lagade mat och han fortsatte spela dator. Lätt dagens goda gärning!

Min bror och jag, vi har kramats av samma mamma

Jag är lite mysigt dåsig efter ännu en sen natt. Vanligtvis brukar jag kanske bli arg när jag inte fått sova ordentligt, men den här natten var jag vaken sent avsiktligt. Jag gillar nämligen känslan när alla mina sinnen blir lite avtrubbade men samtidigt väldigt öppna och mottagliga, som de brukar kunna bli framåt småtimmarna. Låter Jakob Hellman sjunga för mig från datorn:

En söndag i slow motion. Sitter vid Spotify och lyssnar på musiken som präglade min tonår. För tre år sedan slutade jag behöva musiken, trodde jag. Helt plötsligt känns det som om jag inte har åldrats en dag, låttexterna författar mitt liv, och musiken gör mig till en musikal. Mår konstigt om jag inte dansar, sjunger eller uppfylls av musiken på annat sätt. Försöker vänja mig vid den totala friheten, till dess spretar jag åt alla håll. Försöker komma på vad jag verkligen vill göra, till dess spretar jag åt alla håll. Det enda jag har bestämt mig för är att jag inte ska bestämma mig.

Nattbloggar lite såhär en lördagskväll. Sitter framför datorn och avnjuter härlig choklad (marabou sensation, double creme wafer = jag rekomenderar). Jag var och storhandlade med morsan igår och bad henne köpa sådana, failar sedan totalt genom att jag går och lägger mig typ halv tio och snarkar strax efter det, vilket innebar att jag inte hann äta några chokladbitar.

Idag åkte jag in till stan och träffade en vän och vi gick och handlade lite mat. När vi går förbi godishyllorna i affären ser jag åter den härliga chokladen, och kommer på att jag inte hann smaka någon dagen innan. Desperat ringer jag hem till skajan, där min underbara lillebror svarar. Jag frågar honom om det finns någon choklad kvar och han svarar att den inte ens är öppnad. Lättad pustar jag ut och ber honom se till att spara någon bit till mig. Busiga som vi är kommer vi fram till att det bästa sättet att spara några chokladbitar är att gömma ALLA bitar för resten av familjen på hans rum (som jag för tillfället ockuperar).

Lite senare på kvällen kan Jofes inte hålla sig längre utan smyger in på rummet, tar en chokladbit och smyger ut igen. Oturligt nog så märker min mamma det och frågar om hon också kan få en bit. Neej, fnissar Jofes glatt och förklarar att han har gömt alla för min skull. Efter flera försök med olika sätt att locka av Jofes en chokladbit, blir mamma tillsist less och blir förbannad på min lillebror, som då ger med sig och ger henne EN chokladbit. Jag älskar min lillebror <3

Det händer inte mycket ute på landet. Sitter framför facebook i princip hela tiden, och har mest tråkigt. Annars njuter jag av mitt nya liv med min nya vinterjacka. Vad ska man med partner till när man har världens mest underbara vinterjacka? Lyssnar återigen på Marina and the diamonds (det är bara en tidsfråga innan jag spelar sönder alla deras låtar), och hoppas att det händer något riktigt smaskigt i Paradise ikväll (jag känner mig för att vältra mig i andras sex, intriger och olyckor).

Idag har jag kollat på I form med Anna Anka, ätit godis och tänkt: imorgon SKA jag åka och simma. Helt enkelt inte en jätteproduktiv dag.

Gårdagen var desto mer "produktiv". Lite shopping i stan med Linnea, och vips var en vinterjacka köpt, ett par nya jeans, lite underkläder och två linnen. Imorgon ska jag påbörja process tänja ut mina nya jeans. Jag har alltid trott att det där med att jeans tänjer ut sig är en myt, men Linnea lovade mig att de skulle göra det, så jag får väl lita på henne. Överlag blev Linnea lite av min "dresser" som synade allting jag provade och uppmanade mig att försöka hitta en enhetlig stil (själv tycker jag det är ganska praktiskt att ha många stilar, men det går tydligen inte för sig att vara så spretig), men jag antar att hon väl får hjälpa mig med det också.

Efter lite klädprovning unnade vi oss lite godis från hemköp (det är klart man förtjänar lite godis efter lite shopping). Utanför hemköp plockar Linnea direkt fram sitt godis och avnjuter några små söta. Glatt konstaterar hon högljutt mitt på Stora torget: Ja, det här smakade ju inte kattskit direkt! Jag tycker själv att jag är en människa som är ganska duktig på att hålla masken, men den kvinnan är expert på att få mig att bryta ihop totalt, och så gjorde jag även denna gång. Underbara Linnea vad jag har saknat dig <3

Idag har jag spenderat kvällen i en kyrka å jobbets vägnar. Ungefär en gång i månaden arrangeras det någon form av musikcafé för ungdomar i denna kyrka, och vi från fritidsgården brukar hjälpa till med det.
När jag åkte till kyrkan idag var jag lite nervös för hur kvällen skulle gå, men när jag får ett väldigt trevligt bemötande av personal där och upptäcker att det är många från fritidsgården där känner jag mig genast mycket lugnare.
Jag slår mig ner vid "knappmaskinen" och hjälper ungdomarna att göra egna pins, när plötsligt en stammis från gården kommer fram till mig och säger kom, du måste komma och kolla på det här, det är jättekonstigt och drar sedan iväg mig till ett annat rum. Längst ner i detta rum finns det en vägg som man kan gå bakom och han leder in mig där och pekar på något stort vitt och säger kolla på den där. Jag kollar men fattar inte grejen, det han pekar på ser ut som en jättestor vit låda typ, tapetserad i vävtapet.
Känner sedan på stammisens upphetsning att det är något lurt på gång så jag kollar på honom och säger typ vad har du nu hittat på, och då kommer det en arm ut från sidan av den där "kuben" (som visar sig vara en lösvägg) och sträcker sig mot mig. Livrädd hoppar jag ungefär två meter upp i luften och skriker ett gällt skrik i panik, som snabbt följs av en lång ramsa extremt höga svordomar över tonåringarnas påhitt. När jag dragit de vanligaste fula ord jag brukar använda inser jag att jag befinner mig i en kyrka och att det bara en och en halv meter ifrån mig sitter ett gäng 13-åringar från kyrkan och ritar träd med akvarellpennor. Upptäcker visserligen när jag sticker fram huvudet att ingen ritar längre eftersom alla har fullt upp med att stirra storögt på den syndiga tanten framför dem (=jag).

Just nu håller jag tummarna för att de inte tog alltför mycket skada av min frispråkighet. Det vore både oturligt och lite jobbigt att förklara för chefen varför kyrkan helt plötsligt inte längre vill sammarbeta med oss... Tusan också att jag ska vara så lättskrämd!

 

och planritningen ser ut såhär fast spegelvänd:

(Visserligen kanske det dröjer ända till februari innan jag kan flytta in där, men det gör ingenting, för den här godingen kommer bli min)

 

Imorse skulle jag egentligen ha åkt och simmat med Mysan, men av någon anledning så somnade jag apsent igår vilket ledde till att jag inte hörde typ när min väckarklocka ringde (alternativt jag stängde av den i sömnen) och jag försov mig. Ursäkter, ursäkter och åter ursäkter kan man tänka, men screw you, jag går i alla fall och simmar, om än inte regelbundet (men är man nyseparerad, och sover hos morsan tycker jag att det är helt ok att inte riktigt följa sina vanliga rutiner) så ändå flera gånger. Med flera gånger menar jag att jag ändå har varit iväg flera gånger än en och att jag inte skjuter upp träningen för att jag inte orkar, utan för att jag kanske prioriterar annat, does it make any sense eller blev det bara fler bortförklaringar? :P

Hur som haver så åkte jag alltså vanliga bussen till jobbet i förmiddags. Bussen var såklart jättesen (snö"kaos" ni vet) och busschauffören som vanligt otrevlig. Jag går och sätter mig på ett ledigt säte, och märker efter några minuter att det droppar vatten från taket rakt på sätet framför mig. Sweet att jag inte satte mig på det sätet tänker jag ignorant och lutar mig tillbaka med Kaizers Orchestra i lurarna. Efter ett tag märker jag att vattendropparna visst drabbar mig eftersom de, när de slår mot sätet framför skvätter åt alla håll och kanter, mest i mitt ansikte. Svensk som jag är blir jag lite nervös över att det stänker vatten i ansiktet på mig var 30:onde sekund ungefär.
Vad ska jag göra nu, liksom?
Ska jag resa mig upp och sätta mig på sätet bakom och låta någon annan medpassagerare sätta sig där (men vad ska de andra tänka om mig då)?
Ska jag säta mig på det yttre av de två sätena (men vad ska de andra tänka om mig då)?
Eller ska jag helt enkelt sitta kvar (men vad ska de andra tänka om mig då)?

Orolig över att människor som jag inte känner ska tycka att jag är knäpp, tänker jag iskallt att det nog inte är så många som märker att det droppar och att dropparna stänker i ansiktet på mig, och sitter sålunda kvar! Jag blir irriterad på mig själv bara jag tänker på det idiotiska i det. Jag satt alltså i 40 minuter och blev stänkt i ansiktet med något äckligt vatten från busstaket, och låtsades som det regnade, jag menar, ingenting!

...en underbar dag. Jag har spelat Fia med knuff på jobbet (inte bara en utan två gånger dessutom), det var o'boy til "mellis" för kidsen och yours truly var så lägligt i matan just då OCH det är snö ute. Visserligen är det lite snöblåst ute, man jag fick ju skjuts hem från jobbet så jag slapp jöna med kollektivtrafik idag (vi får väl se om jag är lika glad i snön imorgon då jag måste ta kollektivtrafiken TILL jobet). Visserligen så reagerade jag lite som UL (och SJ också för den delen idag) som trots stora löpsedlar om SMHI:s varningar om snökaos, blev jätteförvånad när det började snöa.

Dude, vad hände med hösten, hade jag lust att ropa ut på bussen när de första (pyttesmå) snöflingorna började signa ner utanför fönstret. Annat var det för några år sedan då man började längta efter snön i september typ... Medan jag satt på jobbet stirrade jag bittert ut i snöfallet och förbannade vintern, men när jag väl klev ut i kylan för att bli upphämtad av min mor, kunde jag inte låta bli att fnittra lite över hur vackert det var omkring mig. Så liite barnasinne har jag kvar allt :).

...ha varit i stan nu och "trösteshoppat" med Linnea nu, men  så kunde hon inte idag för hon skulle ta han dom sin vovve hemma. Det var egentligen ganska skönt eftersom jag var väldigt sliten efter lite med sömn i helgen, så nu är jag utvilad och redo för en ny arbetsdag. Har bestämt mig för att tagga ner lite på jobbet, de senaste dagarna har slutat med att jag blivit galen på Pettersson, tycker inte om att han kan krypa in under skinnet på mig som han gör, nu måste det få ett slut (visserligen åker han snart så då slipper jag det iaf, även om jag förmodligen kommer sakna det då, men men).

Imorgon ska jag träffa Markus och vi ska dela upp sakerna i lägenheten. Tycker det känns lagom roligt, men det ska bli skönt att få det ur vägen, jag ska kämpa till tusen för att inte bli bitter, jag vill verkligen inte tjafsa eller bråka. Förhoppningsvis är vi fortfarande tillräckligt duktiga tillsammans för att även klara av detta hinder som en dans. Den sista dansen kan man väl säga att det blir, inte särskilt uppmuntrande, men jag väljer att inte tänka på det... Fokuserar på lägenheten jag var och kollade på i helgen, fortfarande lite kluven, men jag blir väldigt glad när jag tänker på den och det måste ju betyda något!

...sitter jag och väntar på att programmet Vem kan slå Filip och Fredrik ska börja. Gårdagen blev en aningens sen, så jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken hela programmet.

Nåväl, hittade en massa gamla bilder från min gamla dator, så jag fördriver tiden med att lägga upp några.

Pratade med My i telefon igår. Jag berättade att jag hade träffat Thai på stan, och vips så var vi båda mentalt på Sernanders igen. Sernanders, det var liksom vårt häng för en sisådär 5-6 år sedan. Där brukade vi hänga med både Rebecka, Lisa och Sandra (och så småningom till och med några IK-tjejer), men framförallt packet. Packet är den kärleksfulla benämningen på mina bästaste vänner från Eriksberg, Björn, Adam, Tom och Micke Thai (ibland räknades David in också). När alla började gymnasiet så expanderade packet och de fick några nya medlemmar, men grundkonstellationen är den som står ovan...
Nåväl vi brukade alltså hänga på Sernanders som var en krog i Flogsta. Det vi brukade sysselsätta oss med inne på denna krog var sådant alla rebelliska ungdomar såklart skulle göra på ett alkoholmättat ställe, dricka chaité och spela rundpingis!

Det var underbara tider, men allt har en ände (korven har två...), och så småningom ledsnade vi på chaité, vi gled mer och mer isär och Sernanders var tvungna att stänga. Det har faktiskt varit något jag saknat otroligt mycket i mina dagar, Sernanders och framförallt mitt älskade vänsterpack! Vilken tur då att jag träffade på Thai på stan som blev lika glad att se mig som jag honom, vilken tur då att jag snackade med Adam på ansiktsboken igår och vi berättade båda två att vi saknade varandra och faktiskt, vilken tur att jag är singel och har all tid i världen att förvalta just nu (...pannkakan har ingen men den är god ändå!).

I gotta feeling
That tonight's gonna be a good night

(Även om jag jobbar ikväll känns denna låt extra uppmuntrande just idag)

...på ukk hela dagen idag. En massa sköna föreläsningar med ett tema kring heteronormativitet, med bland annat Klara Zimmergren som föreläsare (hon från Mia och Klara), det var fett awesome! Dessutom spelade kärleksfabriken några underbara låtar, och det bjöds på god mat. Dagens bästa grej var ändå föreläsaren Lars Einar Engström, som bland annat skrivit boken "En sexists bekännelser". Intressant, cyniskt, ironiskt, roande och inspirerande, älskade det!

Slarvigt inlägg, men jag hinner inte blogga mer. Nu börjar ju Paradise Hotel (och screw you guys som påstår att man inte kan vara för jämlikhet och titta på den serien, för det kan man visst).

...när man är helt knäckt efter en arbetsdag på grund av ett dåligt lunchintag. Jag minns att när jag gick i skolan kunde jag leva på tre riskorn till lunch och inte märka av det nämnvärt under dagen (förutom att jag möjligtvis var lite hungrig, men inte så att man trodde man skulle dö direkt). Nog var det tider allt.

Man kanske kan tycka att jag 11 år senare borde ha lärt mig att äta ordentligt även av de saker jag inte tycker om, men att bli vuxen har vissa privilegium, och ett av dem är att jag är helt fri att bestämma över mig själv (= jag bestämmer att jag inte behöver äta saker om jag inte vill). Nåväl, idag började jag tagga för skolans pannkakslunch redan när jag vaknade. Jag till och med åt lite till frukost för att kunna få plats med extra många pannkakor. Väl på jobbet väntar jag in i det längsta med att gå till matsalen för att verkligen nå den högsta toppern av hunger. När toppen var nådd traskade jag glad i hågen till restaurang lyckan (matsalen heter verkligen restaurang lyckan), enbart för att finna att pannkakorna var slut och att det ända som fanns kvar var söndermosade potatisplättar!

Besvikelsen jag kände då kan jag inte ens beskriva i ord. Potatisplättar är mycket, men tusan i mig inte gott. Sega ute i kanterna och mosiga i mitten. Dagens fetaste nederlag!

Men dagen bestod inte enbart av nederlag. Eftermiddagen spenderades on the Grand på disco/bullfest för alla klubbarna i Uppsala. Ett riktigt trevligt inslag i vardagen måste jag säga, men inget är så trevligt som att sätta kollegan Pettersson på plats. Tänkt och gjort, jag haffade tag i min minsta lillebror (som är i "klubbålder" och sålunda närvarande på klubbarnas partaj) ocg betalade honom 20 riksdaler för att gå fram till Pettersson och säga jag har hört att du är skitdålig på pingis (för er som inte vet så är ju pingis min och Petterssons stora maktkamp sinsemellan). Reaktionen var underbar och lätt värd 20 spänn, förmodligen de bäst spenderade pengarna någonsin!

Skön dag på klubben. Galna Fia med knuff-partier med Tommys specialregler, vilket gör spelet så mycket mer spännande. Vi var nästan svettiga efter en omgång (=fett värt). Imorgon är det bullfest på Grand som gäller, ska bli jätteroligt. Det väntar mycket jobb i veckan, men det ska bli skönt. Lagom ironiskt att jag försökte ta på mig så lite jobb som möjligt för att kunna umgås med Markus så mycket som möjligt och så går vi och gör slut. Visst är det väl typiskt att jag då känner att jag verkligen skulle vilja jobba mycket mer än jag gör både för att slippa vara ensam och patetisk och för att jag älskar mina jobb och den positiva energi jag får av dem. Men vad säger man, det är inte lätt när det är svårt men skönt när det är hårt?

Idag bjöds det på tårta på klubben eftersom Danne fyller 25 år idag. När Tommy frågade: hur känns det? nu är du närmre 30 än 20, fick jag också en liten klump i magen. Än så länge är jag närmre 20, men åren går fort, och vad hände med hela mitt planerade liv? Mina drömmar om villa, volvo och vovve var något jag visste att jag hade som i en liten ask, redo att plockas fram när jag helst önskade. Jisses vad fel jag hade... Får ångest över tankarna kring att jag kanske slutar som Bridget Jones är rädd för att sluta sitt liv, fet, ensam och halvt uppäten av schäfrar...

Funderar på att gadda mig, men är rädd att det skriker lite för mycket identitetskris över det.