Steen

...men desto bättre gårdag. Trots ett svajigt illamående bestämde jag mig för att åka till jobbet, det visade sig vara rätt beslut eftersom min kollega Pettersson inte hyser några skrupler och som vanligt (jag vet inte om det fortfarande är så att han är lite ärrad av sin förlust i pingis) nominerar mig till sin slagpåse och sig själv till retsticka. Till en början var jag ganska bitter och försökte snappa av honom rätt hårt, men han är en sådan glad prick så efter ett tag var jag med på noterna igen. Säga vad man vill om att bli stucken i låret med nålar, bli trackad för de mest löjliga saker eller bli piskad med snören, men man slipper tänka på andra triviala problem, som förmodligen gör  det tidigare nämnda magontet.

Senare på kvällen fick jag träffa en annan Linus, den bästa Linusen i hela världen. Vi gick iväg mot Grand för att äta våffelbuffé, till Grand kom också en liten Mysan sedan satt vi i några timmar, åt våfflor och pratade allt ifrån valfilmer till kungarna av Tylösand.

Sedan kom jag hem till min underbare pojkvän som jag längtat efter hela dagen. Vi smaskade upp varsin vaniljmunk ihopkurade i soffan innan vi gick och lade oss.

Idag ska jag försöka vara på jobbet så tidigt som möjligt, för idag avgår det en viktig pingismatch mellan mig och min kollega.  Det hela började igår, då jag, han och en till spelade king (i skajan kallat kungen) och han åkte alltid ut före mig, vilket tärde lite på sportfånens stolthet så han krävde en riktig match.

Till saken hör det att alla racketar som finns på klubben är sämst, någon halvbillig standard med inte det minsta skruv i gummina, alla förutom ett. De tar ju inte så väl hand om racketarna så det är ju inte i toppfprm, men det är tillräckligt piggt för att åtminstone ha lite skruv i sig.

Matchen drar sålunda igång mellan oss två, helt jämlikt med lika taskiga rack. Efter en överlägsen seger till underteckand i första setet, skrumpnar hans stolthet ännu mer och han byter sitt racket till det där andra som är sju tusen mil bättre än de vi båda använde först. Vilket resulterar i att han med nöd och näppe tar hem de andra två seten (vi hann inte köra en fem-setare), det sista vann han med typ 15-13.

Idag är det revansch som gäller, och jag sade till honom igår att det minnsan var min tur att använda det bra racketet idag. MEN jag kanske har ändrat mig, en av anlednigen till att han vann var för att han hittade en serv som jag inte lyckades ta, så han körde på den hela tiden (yberskruvad såklart, vilket iofs var lite svårt att ta med mina stela gummin), det svider lite att jag inte lärde mig ta den och jag vill kunna göra det. Funderar helt enkelt på om jag ska beordra honom att ta det bättre racketet och visa att jag kan slå honom i alla fall...

I vilket fall så håll tummarna för mig idag.

Jag jobbar ju alltså med mellanstadie-kids på en fritidsklubb, vilket är ett underbart jobb, om än lite tjatigt. Jag har märkt att barn mellan 10 och 12 verkar sakna något som gör dem oförmögna att leta efter saker.

Igår tittade jag förbi mitt gamla jobb. Cluben har verkligen bytt upp sig till riktigt fräsiga lokaler! Inte riktigt så fräscha att jag kan säga att jag saknar det, men nästan. Någon jag däremot saknat extremt mycket är min vän Teemu, som jag äntligen fick träffa igen. Det visade sig att det var en stor tur att jag faktiskt fick träffa honom igen eftersom han tydligen blivit påkörd av en lastbil utanför jobbet för ett tag sedan och om inte samhall hade sett det och hunnit stoppa lastbilen, hade min vän förmodligen inte levt idag.

Det är väldigt hemskt att tänka på (jag hade blivit helt förkrossad om han hade försvunnit så plötsligt), men han var på glatt humör och han lade fram det på skojfriskt sätt, och nämnde inlevelsefullt att han varit tvungen att åka till sjukan, där han fick sitta i 8 timmar, badda sina egna sår och sedan betala några hundralappar för besväret (inte visste han att de börjat med självbetjäning på sjukhuset). Så trots ett tråkigt besked var återseendet väldigt kärt och kantat med fniss! Teemu och jag!

...på min katt som inte kan sluta leka med elden. Hon hoppar upp på bordet och stirrar fascinerat in i lågan som förra vintern eldade upp både morrhår och ögonbryn när hon doppade tassen i stearinet och skvätte stearin både i hela lägeheten och i hela hennes päls (från svanstippen till hennes lena hår som sticker ut ur öronen).

Jag blir galen på att jag aldrig får ett mail från Panduro hobby som säger att de skickat min beställning.

Jag blir galen på mig själv som inte kan ta tentaplugget seriöst inför imorgon (!).

Jag blir galen på begreppet demokrati, på SD, på alla motreaktioner, på den både bildlikt och bokstavligt talat svart-vita synen på hela vårt samhälle som lagt sig likt en schackrutig skugga över Sverige. Det är jag som är döden. Jag har tappat greppet om vad demokrati innebär, men vissa påstår att den ska vara hotad? Men frågan är om det är hoten eller löftena som är det farliga?

Jag blir galen på min kropp som hindrar mig från att gå och simma, och som ger mig en sådan vidrig smärta att jag får yrsel (räknar ner tills värktabletten kickar in, men kan inte koncentrera mig på principen om den stabila ordningen eftersom jag då börjar tänka på tentan imorgon).

(...och där välte Syster-Yster ett av ljusen, stearin över hela bordet, irritation, deja vu och precis där börjar allting om igen)

Här ser ni världens stoltaste kusin (med det lilla kruxet att ni inte ser mig eftersom jag skriver, men, men).
Onsdag den 15:e oktober (jag menar september såklart) fick jag en ny kusin, en liten Vera. Jag har visserligen inte hunnit träffa Vera än (jag har jobbat så sjukt mycket), men min mor mms:ade en bild på henne och hon är söt som honung på bilden. Jag älskar bebisar, och sådana man har blodsband till är livsfarlige (jag känner ett litet sug av baby-cravings komma över mig, trots att jag inte har träffat henne än).

Inte nog med det, så blåste min stolthet upp till stormvarning när jag i slutet av veckan satte mig ner och bläddrade igenom reklamhögen för dagen. Bland alla dessa kulörta papper hittade jag något speciellt, ett Stadium(intersport)-blad!
Nu frågar du dig säkert: vad är så märkvärdigt med ett stadium(intersport)-blad? Jo, det är nämligen såhär att min lilla kusin Linn står modell i just det bladet.
Hennes mamma är fotograf och den ungen har ju haft en kamera upptryckt i ansiktet från dag 1. Det har gjort att hon är galet fotogenisk. Eftersom fotografering är ett stort gemensamt intresse mor och dotter emellan (den ena bakom kameran och den ena framför) har de tillsammans sprungit på diverse fotograferingar (om jag förstått det rätt). Det gav till sist resultat och nu är hon alltså modell i Stadiums (intersport) kampanj för vinterjackor.

Nöjt kunde jag konstatera att jag faktiskt fått två stycken sådana där stadium(intersport)-blad i min låda och övervägde ett tag att bli en sådan där fanatisk släkting som startar klippbok och klistrar in alla framgångar i den. Lite irriterad upptäcker jag sedan att det ena bladet är söndernaggat i kanten, men väljer att inte göra någon stor sak av det eftersom jag har ett till. När jag sedan upptäcker att det andra är typ sönderrivet i mitten ger jag upp mina scrapbooking-drömmar och får surt konsatera att jag inte är särskilt fanatisk och att jag kanske är ganska vanlig i alla fall, även om jag har underbara kusiner.

Idag har jag burit svart klädsel för att sörja över att nästan 400 000 människor har valt in ett, i min åsikt, främlingsfientligt och islamofobiskt parti i riksdagen (hade vi inte nog med "ofober" i riksdagen med Kristdemokraternas starka front av homofober?).


Så cheer up mina sörjande vänner och visa att vi är bättre än så! Nu är det dags att hela tiden leta efter möjligheter att agera mot främlingsfientlighet. Ta varje chans att beivsa att Sverige fortfarande är ett land att vara stolt över med dess mångfald och rika kulturutbud!

Och till de som tycker att
Ett stärkande av den svenska kulturen
är en väsentlig del i våra svenska identiteter:

glöm pastan, hamburgaren och inte minst kebaben... Äh, heck with it, inte ens den jävla "ursvenska" potatisen är svensk från början. Nej det är ju faktiskt chilenare, colombianer, argentinare, brasilianer och andra sydamerikaner som borde ha patent på den underbart goda födan. Så: screw you guys, I'm going home!

...för första gången i mitt liv! Mäkta stolt över att ta mitt demokratiska ansvar, och nöjd med mitt val. Extra nöjd blev jag nog eftersom jag gjorde valpelj-testet efter min lagda röst, men resultatet blev iskallt. Det parti jag lade min röst på sympatiserade jag med till 81 %, och det fanns inget annat parti som jag sympatiserade mer med (även om F! kom på en himla nära andra plats med 79 %). Det känns bra att jag litade på magkänslan (även om jag har läst i mitt nya nummer av Modern Psykologi, som jag köpte för dyra pengar på pressbyrån, att man inte ska lite på sin magkänsla eftersom magkänslan är primitiv och inte anpassad till dagens moderna samhälle).

 

Men nu tror jag vi får sätta oss ner och hålla tummarna för att valets utfall blir det bästa för Sverige!

...och jag undrar om vi har några regnbyxor som jag kan ha på mig när jag ska cykla till jobbet. Hjärnan har inte kommit igång än denna måndag-förmiddag (längtar redan till nästa helg). Borde plugga, men är fast i tankar om medelmåttor och solkatter (jag kanske har lyckats fånga både och i mitt sinne)...

...står för pojkvänsfritt, något jag både hittade på och har just nu. Tyvärr tas detta PF inte emot med samma iver av mig idag som det besläktade uttrycket FF gjorde för några år sedan, men det är inte så mycket man kan göra åt saken.
Han har sin förkärlek för musiken, och ska man bli rockstjärna måste man träna och ligga med, jag menar i, och då får en liten missis räkna med att ibland bli lämnad ensam. Jag är visserligen inte sämre då jag har min förkärlek för kissekatter, och ska man bli en crazy cat lady måste man ha tre stycken tussar som härjar på natten, äter en ur huset och har bajs i stjärten.
För att riktigt öva på att vara en riktig crazy cat lady tänkte jag spendera hela söndagen görandes egentligen ingenting förutom att vila och klappa på mina små hjärtegryn (egentligen borde jag skaffa en gungstol att sitta i och lära mig att sticka, men var sak har sin tid).

...skulle inte det här med facebook vara värsta grejen? Jag som har varit så nojig att delta i det för att jag har varit orolig för att bli beroende av smörjan. Hmm, jag kanske bara måste ge det lite tid, jag förstår ju faktiskt inte riktigt ens alla funktioner än. Däremot så kan jag ju enkelt delge att mitt första rediga intryck av facebook är att det verkar sjukt ytligt. Det gör mig lite osäker. Personligen har jag skickat tre vän-förfrågningar, till mina två alldeles bästaste vänner i världen plus min älskade kommungubbe, de andra 19 vänner jag fått efter typ två-tre dagar är människor som frågade mig först (hur ska man säga det utan att låta barsnlig).

Till en början blev jag riktigt glad när både älskade vänner och flyktigt bekanta lade till mig som kompisar, men blev lite besvärad när jag märkte att bara en av dessa 19 tog sig besväret att ens skriva hej på min logg (och Addis, såfort jag listat ut hur jag bäst svarar på ditt hej så ska jag göra det). Det gör mig lite osäker. Är det så att dessa fina människor blir vän med mig för att de vill vara vän med mig, eller är det för att man ska ha många vänner på facebook? Missförstå mig rätt, de flesta av vännerna har spelat en viktig roll i mitt liv och jag är glad att det finns ett sätt att inte tappa kontakten, och många har jag även saknat i mitt liv, MEN osäkerheten slår till igen.


(okej jag erkänner, nu försöker jag tramsa bort lite av allvaret i inlägget. Men men, hoppas att jag lyckas :P smell you later nu ska jag skicka vän-förfrågningar till familjemedlemmar och hoppas på att det blir äkta :P)

Japp, så var man väl en del av 2000-talet på riktigt. När jag igår tillkännagav för en kollega att jag tidigare uner dagen skaffat facebook så visade det sig att de flesta på mitt jobb inte är medlemmar än i smörjan. Jag kände mig lite misslyckad.

En sak som jag inte känner mig ett dugg misslyckad över är att jag igår gick med Reb och M och simmade på centralbadet. Vi simmade någonstans mellan 350 och 400 meter (H Y) och när jag på darrande spaghetti-ben försökte kravla ur bassängen kändes det som om musklerna i mina överarmar varit med på en syjunta för hippies. Det kändes nämligen som om någon misstagit mina arma muskler för en bit bomullstyg, redo att utföra knytbatik på (för er som inte gjort knytbatik någon gång kan jag förklara att man då tar ett tygstycke, tvinnar ihop det så hårt man kan och knyter snören om den stenhårda stumpen på strategiska ställen innan man doppar den i färg för att få ett härligt psykedeliskt mönster vars gåta man kan lösa under flummiga höstkvällar). Got damn hippies!

Desperat försökte jag stretcha ut mig i den varma bassängen men så fort jag lyfte på armarna så låste sig något i min kropp och en svag antydan till sendrag ilade varnande till. Efter några minuter i ångbastun och cirka 20 i en varm dusch, ihärdigt masserandes mina ömma muskelstumpar, lyckades jag till sist lyfta armarnamot skyarna och försiktigt börja stretcha ut knytena. Det var nog rätt sak för idag har jag bara hemsk mycket träningsvärk i armarna (till skillnad från att vara okapabel till attt häva sig upp ur sängen alltså).

...gjorde jag något jag aldrig kan ha ogjort. Jag gick med i facebook. Frågan är om kommentaren borde vara bättre sent än aldrig eller bättre aldrig än sent. Hur som haver är det alltså försent, detta jippo jag så ihärdigt motstått i ungefär 5 år (vilket är typ så länge jag vetat att det existerat) är alltså nu en del av den offentliga Cinnika. Jag har gått från en skrikande rebell till en död och slemmig fisk.  Allt detta på grund av en dröm om en barndomskompis... Har jag blivit galen? Puh... jag måste nog smälta det här lite, cheer me up dudes!

...är det ganska lätt och sitta och säga fan jag borde verkligen ha klarat den där tentan, framförallt när man nu plockar upp plugget igen och märker att om jag hade lagt manken till hade jag inte behövt sitta här nu. Det är ganska lätt att glömma att det fanns en rad olika anledningar till att jag inte lade ner hela min själ i att plugga inför en tenta då jag jobbade rätt mycket, var less på skiten och hade andra skoluppgifter som var tvungna att göras (det här med att inte få tillräckligt med tid för att fokusera på en sak i taget var nog det jag tyckte var mest jobbigt, men har man en släng av adhd med mycket små gemener och en viskande röst så får man väl leva med det :P).

Så började det regna ute igen, och jag kan riktigt se hur träden fryser under de isande dropparna. Nu jävlar är hösten här...

I natt drömde jag om en barndomskompis. Hon var en sådan där som jag aldrig trodde att jag skulle tappa kontakten med, men tonåren är lömska. När jag lämnade högstadiet ute på landet och flyttade in till min pappa i stan försökte vi väl hänga kvar i varandra, men vi gled mer och mer isär.

Vi lärde känna varandra ordentligt när vi gick i trean. Byskolan vi gick på hade vuxit något kolossalt sedan 89:orna stormade in som en fet babyboom och drog med sig några stora barnkullar åren efter också. Därför fick några av oss treor redan gå upp i mellanstadieklasser och gå med 4-6:orna. Jag och Linnéa var sådana. vi hamnade vid ett runt bord tillsammans mde en tjej som gick i fyran, och vi bondade väl rätt bra.
Jag minns att jag och Linnéa hittade på nya namn åt oss själva som vi skulle börja kalla varandra, jag döpte mig själv till Kotte och Linnéa valde namnet Vivan. Sedan tog vi varsitt papper och började göra namnskyltar så det stod härliga till. Vi gjorde väl några fler än vad det egentligen borde fått plats med på ett vanligt A4-papper, men det rörde oss inte ryggen, utan vi skrev Kotte/Cinnika respektive Linnéa/Vivan på så många olika sätt vi kunde tänka oss. Jag minns att jag skrev på en lapp K+C=Sant, men den var inte särskilt effektiv eftersom alla trodde att jag då var kär i någon som började på K. Jag har till och med för mig att mister "K" antogs vara han som kallades "Limpan" eftersom han nog var den enda killen i klassen som började på K. Det kan också ha varit så hemskt att han var den enda killen på K i skolan tillräckligt attraktiv för att klassas som ett kärleksobjekt av oss tjejer (vår skola var verkligen starkt hierarkisk redan på lågstadiet). I vilket fall så minns jag att det blev lite jobbigt att förklara för alla vad det hela innebär, framförallt eftersom de flesta tyckte att det var urtöntigt att vilja döpa om sig till något så mossigt som "Kotte".

Screw them! Nu sitter jag här nostalgisk och tvär, ganska exakt 12 år senare och är fortfarande helt förälskad i namnet Kotte. Om jag hittar någon tillräckligt galen för att skaffa barn med mig, och som går med på att döpa det lilla knytet till Kotte är saken biff. Ett litet problem är att min första (och för tillfället enda) fadersaspirant vill inte, så vitt jag minns det, att vår förstfödda ska heta Kotte (jag tror faktiskt at jag redan har tagit diskussionen med honom). Eller vad säger du älskling?

...blev lyckad, och bålen välgjord. Jag summerar med lite bilder, och grubblar över det här att ses som den näst mest vuxna personen (visst borde det vara bäst att ta som en komplimang och se till att jag är den näst mest vuxna personen med det stora barnasinnet...men undrar om det håller).

Okej, efter några känslomäsiga dygn har allting sålunda löst sig... Få inte krupp på mig men jag bestämde mig för ta jobbet som fritidsledare, av en rad massa anledningar som nog ingen (förutom kanske Linus) är intresserad av att höra (och är någon annan det mot förmodan får denne säga till). I vilket fall känns det faktiskt helt rätt, folkhögskolan kan vänta, men sedan ska jag och M ta dem med storm.

Det betyder att jag börjar jobba på måndag och då är det absolut... Sommaren är över. Det tar vi till vara på ikväll, genom att parta hemma hos undertecknad ikväll... Ni lär ju få höra rapport från det när baksmällan släppt imorgon.

Annars så tänkte jag försöka summera sommaren lite...

I början av sommaren kom det vännerför att fira min födelsedag med mig

Till och med en sådan där Berlinare kom förbi <3

Igår gick  jag och M upp vid den skäliga tiden 12.00, och började göra i ordning oss för en tur till Stockholm. Lite småbakis men ändå väldigt nöjd efter en extremt trevlig kväll på Upplsands rullade vi så till sist iväg.
Eftersom de senaste dagarna i Uppsala har varit ganska kalla bylsade jag på mig kläder för kung och fosterland innan jag åkte, och mycket riktigt, när vi kliver utanför dörren så börjar det regna. Vi ringer min farmor som försäkrar att det är strålande sol i Stockholm och att inget oväder skymtas.

Resan sker under tysthet, mest för att M köpt sig en bok och jag en väldigt intressant tidning om modern psykologi (visste ni förresten att enligt ett test på 20 000 israeliska värnpliktiga så visade det sig att de som rökte hade en lägre IQ än de som inte rökte). Väl framme i stockholm får jag ångra bittert min underskattning av augusti månad. I Stockholm är det skitvarmt. Genomsvettig börjar vi traska mot Vitabergsparken, där Cullbergbaletten och Beijing Dance Theatre ska uppträda om tre timmar. Kokhet och kissnödig anländer vi tillsist till parken efter en okristligt brant uppförsbacke, men vi får riktigt bra platser och nöjt ska jag bara gå iväg och leta reda på en toalett.
När jag gått iväg en bit, så hör jag ett skarpt svischande, det låter som en väldigt kraftig vind som drar genom asplöven, och jag hör hur folk börjar skrika, förvånat frågar jag mig själv om undergången är här. Jag vänder mig om åt det håll som skriken hörts och ser ett skyfall av vattendroppar stora som mindre hästar hotfullt komma närmre mig, nej okej det är bara en smärre naturkatastrof tänker jag Innan jag dras med i paniken som spridits omkring mig och jag, liksom folk omkring mig, frustande springer iväg med händerna viftandes över huvudet för att söka skydd. Jag nästan galloperar tillbaka till Markus och Farmor som betryggande har smällt upp sina paraplyer och håller på att fösa ihop de saker vi hunnit strö ut så att inte allt skulle bli blött. det löste sig för det enda som blev blött var ju bara jag, ingen skada skedd.

Nåväl, själva föreställningarna sedan var bra, ibland drar de ut vissa partier så långt så att en vanlig liten bondjänta inte riktigt förstår grejen, men förutom det var det riktigt bra.

Alldeles strax ska jag och M rulla ner på stan för att möta upp min farmor. Vi ska få tågbiljetter av henne och hon ska få en burk med röd vinbärssylt. Imorgon bär det nämligen av till Stockholm, där jag, M och farmor ska kolla på Cullbergbaletten. Vi har planerat att ha med matsäck, och farmor står för pannkakorna, vi för sylt och mackor. Det innebär att jag måste baka bröd idag, eftersom vi inte har något hemma och inte direkt badar i pengar för tillfället... Men jag funderar på att testa baka pepparkakslimpa, det är ett sådant här filmjölks-bröd så man slipper all förbbanad jäsning och dylikt.

Jag och M funderar också på att gå på det här krönikespelet utanför domkyrkan ikväll. Det känns som om det är något man borde ha sett någon gång som kulturintresserad uppsalabo, men det kanske bara är jag?

Förresten så vet man att man gjort rätt arbetsval när man kommer till jobbet och en av ungdomarna kläcker ur sig,